Ledare: Filmens skola farligt nära verkligheten

Att skolan är en angelägenhet är ingenting nytt. Den är en del av våra liv, från barnsben till medelåldern. Många av oss tillbringar mellan 20-25 år i skolan. Det är klart att man bryr sig om den. Det är klart att man vill att skolan ska fungera. Men gör den inte det är det sällan personalen eller elevernas fel, vilket det alltid är de man lättast angriper. Skolan får utstå oförtjänt mycket kritik, oftast från de som inte har någon som helst aning vad det handlar om.

Skolan är en effektiv tillvaro att göra film om. Den senaste, och överraskande bra, "School of Rock" ger trots allt en ganska okej bild av skolan i sig. Visserligen en amerikansk skola, men faktum är att barn och ungdomar är lika var man än kommer i världen. Det är snarare systemen som är olika. Jack Black halkar in i skolan på ett bananskal, men snart häver han ur sig pedagogiska sanningar som varje pedagog borde ta till sig. Tidigare skolfilmer visar skolor där det råder total anarki, där poliser patrullerar och där elever går beväpnade. Lärarna är hådkokta Die Hard-typer som trycker till de mest odisciplinerade eleverna, gärna med våld. Den skola som där framställs, måhända vara verklighet i USA, men vi gör ett stort misstag när vi avfärdar bilden som främmande.

Den svenska skolan står inför en kris. Denna kris bottnar främst i kommunernas felprioriteringar. Samtidigt som kommunerna skär ner på fritidsverksamhet och minskar anslagen till barn- och ungdomsverksamhet och skolorna, är det barnen som kommer iklämm. Skolan förväntas kunna anpassa sig till rådande situation. Detta är omöjligt utan någon som helst uppbackning från politikerna. Samtidigt blir föräldrarna allt mer veka inför sina barn och klarar inte uppdraget att uppfostra dem. Det kommer alltid vara föräldrarnas uppgift, aldrig skolans.

I Columbine fick man erfara samhällets förfall när två ungdomar skjuter 14 elever och lärare med automatvapen. När jag möter mina elever i skolan, ser hur de mår, blir jag rent av förfärad. Utåt är flera av Sveriges kommuner blomstrande. Man skryter med att man är en inflyttningskommun och bygger fler golfbanor och fler friluftsanläggningar och förväntar sig att alla barn och ungdomar ska orka ta sig till föreningslivet för att få något medningsfullt att göra på fritiden. Det är bara det att klyftorna i kommunerna runt om i Sverige, växer sig allt större. Alla barn har inte orken eller pengarna, att kunna delta i dessa aktiviteter. Dessa står utanför politikernas plan och hamnar rejält i kläm. Och när inte heller sociala myndigheter har pengar eller tid, står hoppet till skolan. Men siutationen blir någonstans ohållbar. En del elever kommer vi att misslyckas med och det är med stor förskräckelse som jag inser att Columbine inte är något som bara kan hända i USA.