Åh nej, inte 80-tal igen!

Minns när jag för första gången såg wrestlng på teve. Var väl i de unga tonåren och fick mardrömmar natten efter. De slog så hårt. De hoppade på varandra, knäade varandra och kastade varandra hit och dit. Usch va otäckt det var. Dagen efter kunde jag visserligen hänga med i snacket om Hulk Hogan och tycka att det var skitballt. Wrestling var typ det tuffaste som fanns. Men så började ryktena att sprida sig. Det hela var uppgjort, de slog aldrig på varandra på riktigt -allt var bara en show. Då slog det mig hur förbannat fånigt det var. Människor betalar massor för att komma in och se två skrikiga puckon som låtsas att de slår på varanda. Kan man inte komma på något bättre som underhållning? Faktum att det är tillbaka igen på Ztv, gör mig tämligen illamående. Herregud, vem tycker att skiten är bra? Samma sak gäller de stora bilarna med stora däck som kör över mindre bilar. Herreguuuud, där också...

Jag jobbar som sagt som högstadielärare i Stockholm. En ny trend har börjat att oroa mig ordentligt. Kidsen virar gummiband längs ner på sina jeans eller så knölar de ner jeansen innanför tubsockarna. Jag får otrevliga flashbacks till tiden då jag själv gick omkring i rosa midjekavaj och med de stentvättade jeanse instoppade innanför sockarna. Den som tog tillbaka detta mode borde få en ordentlig käftsmäll...

På lördagkvällarna på det gamla goda 80-talet (hela den här krönikan handlar om 80-talet, för den som inte märkt det. De instoppade jeansen försvann någongång mot slutet av detta årtionde), bänkades familjen framför Miami Vice. Chipsen delades upp i djupa tallrikar och fördelades jämnt mellan mig och min syster. Miami Vice var typ det coolaste näst efter wrestling. En sommar sprang jag omkring på ett scoutläger med min scoutkniv i ett hölster under armen och skrek "Miami Vice, drop your weapon". Det näst pinsammaste jag gjort sedan den midjekorta rosa kavajen. Den som kom på att Miami Vice borde spelas in på nytt, med Colin Farrell i huvudrollen som Sonny Crocket, borde också få en käftsmäll.

Filip Hammar och Fredrik Wikingsson gjorde succé med sitt High Chaparall, som var bårde orignellt och uppkäftigt. De senaste, 100 höjdare, är så in i döden tråkigt och fånigt, att det knappast kan hålla gossarna flytande i kändisträsket så länge till. Filip och Fredrik är egentligen inte ett dugg roliga. Och nu ska 100 höjdare bli bok. Ja jäklar... Hur som helst så har dessa två gossebarn ändå lyckats skänka mig många skratt. Inte genom teve, utan genom boken "Två nötkräm och en moviebox". Boken är inget annat än en ren och skär nostalgitripp för oss som är födda på 70-talet. Ni kids som tror att jeans instoppade innanför sockarna är nytt och fräscht, ta och kila iväg till affären och köp boken. Ni kommer förmodligen inte ha mer än hälften så kul åt den som jag, men ni kommer ändå att små klucka lite. Japp, man kunde hyra videospelaren på den tiden.

Slutligen vill jag bara ta avstånd från allt det där vad stå-upp heter. I slutet på 80-talet skulle alla ställa sig upp och dra skämt och få publiken att skratta. Inte ens då var det roligt. Stockholm Live som går på SVT, visar att det inte heller är roligt idag.

Låt mig få slippa mer 80-tal nu tack...