Filmmänniskor 1: "tvångstittaren"

Detta är berättelsen om en typ av filmmänniska som jag har valt att kategorisera som "tvångstittaren". Christer som är huvudpersonen i berättelsen är helt och hållet fiktiv, men ständigt förekommande. Världen kryllar av Christrar, det här är deras historia.

Mina ögonlock blir tyngre och tyngre, jag springer snabbt till badrummet och badda ansiktet med iskallt vatten. Jag blir piggare ett tag men blir sedan trött ändå. På det nya soffbordet, för övrigt köpt på Ikea, står en kaffekanna och ett par burkar ”lågpriscolor” som jag köpt till extrapris på Sunes Livs. Jag skyr inga medel för att hålla mig vaken, jag måste bara se klart på den här filmen. Inte för att den är bra eller så, men jag vet att alla på jobbet ser den, och ser jag den inte kommer jag att bli utstött.

Mitt namn är Christer, och jag jobbar på Volvo i Tranås där jag bygger ventiler till bilmotorer. På jobbet så brukar vi prata om filmer som vi sett kvällen innan, det är inga djupa filmer utan mer: pang på actionfilmer. I själva verket så tycker jag inte att filmerna är bra, men ser jag de inte så har jag inget att prata om på jobbet, och har jag inte något att prata om på jobbet så blir vardagen en grå och monoton sörja som flyter ihop till en enda enhet. Varje dag blir den andra lik, skruva, skruva, skruva. Hamra, hamra, hamra. Bulta, bulta, bulta. Därför är det livsviktigt att jag ser de där filmerna, annars blir dagen överflödig.

Det är inte så att jag inte har någon familj vid sidan av arbetet, det är bara det att jag vill ha kul på jobbet. Hemma är det redan helt underbart, det är bara det att jag måste sitta uppe halva natten för att se på de där jävla actionfilmerna.

En dag förra veckan så råkade jag somna efter att halva filmen hade gått, jag bestämde mig för att låtsas att jag sett hela filmen och höll instämmande med när killarna pratade om de häftiga specialeffekterna. Men efter ett tag så frågade de mig om vad jag tyckte var det häftigaste i filmen. Jag svarade att det var ganska häftigt när de sköt mot varandra (vilket de gör i varenda film från Hollywood). Jag blev utskrattad, och ingen pratade med mig på resten av dagen. Det var sedan den dagen jag riktigt kände mig tvungen att se på de där filmerna. Jag blev omtyckt på jobbet, men hemma så skrattade de åt mig. Det är ett pris man får betala, man vill väl ha roligt på jobbet.

Bara en kopp kaffe till så ska jag nog klara mig filmen ut, bara en kopp till……