Pollak får leta i himlen...

...efter guldbaggestatyetter. Om du frågar mig, han som inte sett en enda svensk film i år, så svarar jag med ett skadeglatt uttryck på mina läppar. Nej, så klart kan man inte bilda sig uppfattningar utan att sett filmerna i fråga, inte ens heller genom att bara ha sett trailers, men man kan ju ändå tycka till. Sen om jag saknar belägga what so ever, är en annan sak och kritiken som du nu har mot mig, måste också göras mot bakgrund att jag inte sett filmerna. Jag väljer också att inte kommentera kritiken mot juryn om att de inte sett alla 33 filmer under året.

Tyvärr är jag något barnslig i mina filmval. Ungefär som när man var liten och skulle välja en bok på biblioteket. Böcker med tråkiga framsidor hade inte en chans och jag skulle aldrig i livet läsa dem. Lite så är det med film också. Jag ser en trailer eller klipp och bildar mig direkt en uppfattning. Andreas ”Ondskan” Wilson fick mig att vägra se filmen då hans skådespel är lika karismatiskt som en död flundra (för att inte tala om hans små jinglar han gör för TV1000 där han presenterar sevärda filmer). ”Så som i himmelen” är likt ”Ondskan” en film jag helst vill slippa se. Det räcker med det lilla som visats som trailer eller filmklipp och man kan inte heller undgå att läsa vad kritikerna tycker heller. Så när jag ser ett filmklipp på nämnda film, där en hysterisk kvinna för ett känsloutbrott för att man skickat körledaren på porten, som om har någon fruktansvärd livskris, då vänder jag filmen ryggen tvärt.

Det är precis så jag uppfattar ”Så som i himmelen”, en enda smörja av bombastiska känslouttryck som går över gränsen. Det lilla jag har sett pekar mot en onaturlig explosion i känslor, och sådant avstår jag gärna ifrån. För min del spelar det ingen som helst roll att Kay Pollak blev utan pris, snarare ger det heder åt juryn som inte lät sig luras lika lätt som 1.2 miljoner biobesökare. Att ge en debuterande filmmakare som Maria Blom flera priser, varav ett det mest prestigefyllda för bästa film, tyder på att juryn är på väg åt rätt håll. Att få ett känslomässigt sammanbrott när man blir av med en körledare och skrikandes sjunka ihop i ett hörn, är inte längre samma sak som att få pris. Hollywood får stå för den saken.

Trots den irritation jag kände över att nomineringslistan i år i stort sett bara handlade om tre filmer, blev det hela trots allt ganska bra. Sickan Carlsson ägde hela kvällen och kvällens kanske mest värda vinnare, var utan tvekan Mikael Persbrandt som inte fick vara med att tävla men däremot fick ta emot Ingmar Bergman-priset, något som måste smälla högre än en porslinsbagge i sprayad guld. Själva utförandet av galan gav intryck av att baggen kanske håller på att förlora sin glans. Det är inte alls samma pompa och ståt längre. Alla är inhysta i en stor teaterlokal och musiken är numera inspelad på band. Tafflige Björn Kjellman är bara pinsam i sin tillsynes helt oregisserade roll som konferencier. På det hela taget var årets gala ett steg i fel riktning.

Avslutningsvis, galans utförande till trots, kan jag inte annat än lova mig själv och alla andra att jag inom ytterst kort tid kommer att gå till biografen för att se den första svenska filmen på bio på länge, ”Masjävlar”. Och ”Fyra nyanser av brunt” lär jag ta redan ikväll. Så tack till juryn som bevisade att känslomässiga överdrifter egentligen är skräp, medan nyskapande och djupa manus är det som gäller. Svensk film får därmed nytt hopp.