007 har tappat bort sig

Det blir väldigt uppenbart när jag ser om de gamla filmerna att det är dags för en omvärdering. Inte minst inför mig själv. När James Bond gjorde comeback 1995 efter 6 års frånvaro med GoldenEye, var jag en av många som hyllade den. Men man är ju bara mänsklig. När jag nu återser de gamla agentrullarna med de klassiska skurkarna som Dr. No, Blofeld och Goldfinger känns det extra markant att 90-talets Bond inte har en chans i jämförelse. TV 3:s kavalkad med den hemlige agenten visar med all önskvärd tydlighet att de första filmerna Agent 007 med rätt att döda och Agent 007 ser rött antagligen är de bästa i hela serien. Inget ont om Pierce Brosnan, tvärtom, men filmerna på 90-talet, GoldenEye, Tomorrow never dies och Världen räcker inte till, känns inte riktigt som Bondfilmer om man ska vara helt strikt.

De har faktiskt mer gemensamt med filmer som Die Hard, Dödligt vapen eller True Lies. "Förfallet" började ju redan med Iskallt uppdrag (1987) och Tid för hämnd (1989) med inte helt lyckade Timothy Dalton som Bond.

Problemet med James Bond av idag är den förlorade kontakten med själva essanssen av Bond. Något som grundar sig i 1960- talet med spioner, öst och väst, kalla kriget och storslagna skurkar. Connerys Bond-rullar är ju mer deckare än actionfilmer med ständiga jakter och explosioner och skjutande som Bond blev på 90-talet.

När jag såg Världen räcker inte till tittade jag på klockan och gäspade till och med ibland. Den svartvita Agent 007 ser rött höll mig, om inte i gastkramning, så i varje fall fascinerad och lite grann på nålar.

En annan sak är igenkännandet och stil. Bond av idag känns nästan bara igen på kostymen och ett och annat besök på något casino. De tidiga 007-äventyren, inklusive de med Moore, är smockfyllda av stil och klass när det kommer till själv utseendet på filmerna. Kläderna, bilarna, skurkarna, brudarna, prylarna och hela tonen andas stil och elegans.

Mycket av charmen med Bondrullarna är ju miljöerna, de exotiska platserna, badstränderna och att en urskön kvinna kan kliva rätt upp ur ett genomskinligt hav. Alla tre Brosnan-filmerna utspelas bland is, snö och forna öststater. Det är det mest exotiska filmmakarna kan komma på idag. Visst, världen är annorlunda nu, men hur kul är det på en skala? En sak som defenitivt förfallit är skurkarna. Snacka om mesar! Kolla in färglöse Jonathan Pryce i Tomorrow never dies. Tidningsmogulen som skapar sina
egna rubriker genom att ordna kaos och förstörelse. Eller Robert Carlyle i Världen räcker inte till, en psykopat utan känsel… Han har ju inte ens någon större ond plan och är dessutom den minst intressanta skurken eftersom det är bondbruden Electra (Sophie Marceau) som är hjärnan. Och var finns de klassiska medhjälparna till storskurken av idag? Tacka vet jag Jaws med stålgaddarna i Älskade spion och Moonraker, Oddjobb i Goldfinger, May Day (Grace Jones) i Levande måltavla (1985), eller den märkliga duon Mr Wint och Mr Kidd i Diamantfeber! Själv kan jag inte komma på några färgstarka hejdukar från 90-talets Bondrullar, knappt ens skurkarna…

Nu är det säkert någon/några läsare som tänker: - Vilken nostalgisk gubbe! Allt var bättre förr! Då kan jag bara svara med att många 20-åringar jag känner, tycker också att
Bondfilmerna var bättre förr. En del menar att I hennes majestäts hemliga tjänst (1969) med George Lazenby, som bara fick göra en film, är en av de bästa i serien. Själv är jag förtjust i Moore som förde in en behövlig distans och ironi med sitt höjande av ena ögonbrynet och idel härliga one-liners.

Men- hoppet är ju det sista som överger människan och ingen annan än jag önskar verkligen att producenterna till Bond kan hitta tillbaka till ursprunget.

Bond är ju både tradition och nytänkande. Och visst behövs James Bond. Han har ju trots allt räddat jordens befolkning från undergång minst 19 gånger…