Babylonsjukan, Fröken Sverige och den politiska ungdomsvärlden

Supertrista Svenssons i grå, osmakligt sittande kostymer och överkammat vattnigt hår. Lönnfeta borgargubbar i ständig kamp mot det som är nytt och främmande, mot ungdomen som sådan.

Det är verkligen tydligt till vilka Babylonsjukan riktar sig. Till den vänsterdragna yngre generationen. Till de som inte finner sig i att bli placerade i fack, de som undviker att vara en produkt skapad av samhället. Mottot är att vara fri och oberoende. Ej i behov av den stela, trista världen, där man är matad med normer och regler för hur en samhällets individ bör verka och vara. Revolution, gott folk.

I Babylonsjukan lämnas Mia ensam kvar i Stockholm sedan hennes pojkvän rest till Indien för att söka meningen med livet. Efter ett tag får hon flytta in hos Mattias i hans stökiga grabblägenhet i stadsdelen Hornstull, och börjar hänga med honom och hans polare. Gänget driver runt, går på konserter och planerar politiska aktioner då de är allmänt missnöjda med hur Sverige styrs. Det finns en scen i Babylonsjukan som är speciellt komisk. Jag kan bara inte låta bli att dra på smilbanden när Mia och polarna besöker ett rasistiskt partimöte. Där kryllar av gubbs och käringar. Den ena med bistrare min än den andra. Mia och Co riktigt lyser i folkskaran. En färgklick bland alla grå kostymer och beige veckade kjolar. När sen även en av partimedlemmarna visar sig vara både rasist och snuskgubbe, som antastat Mia tidigare blir det hela lite väl övertydligt. “Desupercoolamotdeytterstocoola- blocket“. Ni fattar.

Är man politisk medveten med fötterna stadigt på vänsterkanten ska man bete sig på ett visst sätt, klä sig på ett visst sätt. Man ska vara antikapitalist, feminist, vegan och så vidare och så vidare. I Fröken Sverige kritiseras det här med politisk korrekthet. Man vill visa att Den goda sidan visst har sina brister med påtvingat vänstermode med palestinasjal och Converse dojor,
som kontrast till muffarnas rosa skjorta. Förväntningar på ställningstaganden (att äta på Mc Donald‘s är dödssynd om man är djurvän och antikapitalist), fördomar mot de som inte tycker likadant. Det förekommer helt enkelt inte ett uns mer demokrati på vänsterkanten, eftersom där finns en mängd restriktioner för hur man bör tänka och verka.

Moa i Fröken Sverige diggar Patrick Isaksson även om han anses aningen för kommersiell och tråkig bland sina medvetna polare. Men vågar hon gå mot strömmen och stå på sig?

Filmen är noga med att ta upp något av det viktigaste av allt, och det gäller i allmänhet här i världen. Vikten av att vara sig själv, våga stå på sig i vad man tycker. Samt att respektera andra åsikter, även om man inte kan förstå dem helt. Oavsett om man är råbarkad kommunist eller Kristdemokrat. Om inte ett nytt budskap så ett bra sådant tycker jag. Folk kommer ju ändå alltid att tycka olika.

Måste dock erkänna att jag kommer att ha ytterst svårt att rösta in ett parti som Nytt Sverige (Babylonsjukan) i riksdagen. Se den och ni förstår.