De är här!!!

Spöken, onda andar och andra övernaturliga ting står för den nya skräckfilmstrenden.

Den som äventyrs trodde att skräckfilmsvågen återigen självdött efter alla mer eller mindre dåliga efterapningar och uppföljare till Wes Cravens innovativa Scream (1996), får nog tänka om. Genren har inte ebbat ut, den har bara laddat om och bytt skepnad något. Många filmer om besök från den andra sidan och besatthet har redan dykt upp, som den oväntade succén Sjätte Sinnet. Snart blir Patricia Arquette besatt av en gammal präst i Exorcisten-liknande Stigmata.

Tonåringarna i biofärska Final Destination jagas inte av en utklädd mördare med jättekniv. Likt Max von Sydow i Det sjunde inseglet måste de lura självaste liemannen för att klara sig undan med livet i behåll. Hotet består av föraningar, kalla vindar i nacken, och hemska visioner. Och plötsligt slår döden till- likt en olyckshändelse i vardagliga situationer. Och det skildras med en nästan obehagligt realistisk framtoning.

I aktuella Ondskans hus (The house on haunted hill) bjuds ett antal personer till en fest i ett f.d. mentalsjukhus högt upp på en klippa. De erbjuds en check på 1 miljon dollar var om de överlever natten. I originalet från 1958 av skräpfilmskungen William Castle spelade Vincent Price rollen som den excentriske nöjesparkschefen som ordnar en speciell födelsedagsfest i byggnaden för sin fru. 1999 är det Geoffrey Rush (Jodå, samme Rush som vann en Oscar 1996 för Shine!) och ex-Bondbruden Famke Jansen som försöker skrämma varandra och de inbjudna i ett hus med eget liv och en blodig historia. Och Ondskans hus, till skillnad från det påkostade magplasket The Haunting från förra året, lyckas faktiskt hyfsat i sitt uppsåt att skrämmas eftersom den kombinerar en hyllning till originalet, men samtidigt inte glömmer att hålla sig modern och med en ensemble av unga, heta skådisar.

I alla spökfilmer med ett hus/slott i fokus lever det onda runt i varenda beståndsdel av kåken. "Some houses are born bad!" (slogan till The Haunting). Blod börjar rinna nerför väggarna och dörrar slår igen av sig själva. Och det är oftast knutet till en förbannelse från det förflutna. I Ondskans hus kräver husets spöken hämnd på släktingarna till den sadistiska personalen, som dödades under ett patientuppror och en följande brand.

Fascinationen med spökfilmer bottnar i en grundläggande mänsklig aspekt; vår rädsla för det okända och tankar kring döden och vad som händer efteråt. Konstiga ljud i nattens mörker, en gardin som fladdrar till, ovissheten, ögat som spelar en spratt, rädslan att tappa kontrollen, dödsångesten, men framförallt mörkret och vad det sätter igång hos fantasin. Det är det som slutligen knäcker en. Tills dagsljuset skingrar skuggorna i huvudet. Eller att man, som i Ondskans hus, är adopterad eller tar över någon annans identitet. Då kan man klara sig från det förflutnas hämndbegär…

Hyr eller köp dessa favoriter i genren:

Exorcisten (1973, William Friedkin)
Antagligen en av de mest läskiga filmer som gjorts. Det kryper i en bara man tänker på den. Demonfilmernas urmoder.

Dimman (The Fog, 1979, John Carpenter)
I slutet av 1970-talet och början på –80talet var Carpenter världens bäste skräckfilmsregissör. Riktigt hederlig "ghost story".

The Shining (1980, Stanley Kubrick)
Stephen King gillar inte Kubricks tolkning av boken, men det gör inget. En makalöst läskig film med en Jack Nicholson vars blick fryser mitt blod till is varje gång.

Poltergeist (1982, Tobe Hooper)
Steven Spielberg sägs ha varit inblandad en hel del. Klockren skräckis med massor av gosiga effekter. Klassisk replik: "This house is clean!"

Evil Dead (1983, Sam Raimi)
Zombieklassiker som saknar motstycke i frenesi och skräckblandad förtjusning.

Blair Witch Project (1999, Eduardo Sanchez, Daniel Myrick)
Om man är mörkrädd och har stor fantasi… Slutscenerna sitter fast på näthinnan och vägrar blekna. Fortfarande.