Bandit i Manderlay

Ständigt provokative Lars Von Trier är just nu i Cannes för att tävla med sin senaste film, Manderlay, uppföljaren till Dogville som väckte stort rabalder för sin kritiska syn på USA. Uppföljaren tänjer även den på gränserna för vad som är acceptabelt, och levererad en än mer kritisk bild av det stora landet i väst. För ett par veckor sedan så befann jag mig i ett regntyngt Falun, på den årliga existentiella filmfestivalen i Falun, där Fredric Gildea var en av många föreläsare. Vem i helvete är detta kanske ni sitter och gormar hemma vid burken, vilket är förståeligt. Fredric Gildea är inte så känd som han kanske borde vara. Förutom att vara Björn Runges andra halva, och kreativa bollplank, så har han även arbetat med storheter som Roy Anderson och nu senast Von Trier. Vi befinner oss i ett rum fullsmockat med filmentusiaster och längst fram i salongen sitter Fredric Gildea. Vi har just återsett Om jag vänder mig om. Ordet är fritt.

Hur många gånger har du sett Om jag vänder mig om?
”Som ni kanske märkte så satt jag faktiskt och såg hela filmen nu, och det brukar jag göra. Det är jag som har åkt runt med filmen på festivaler och seminarier runtom i världen och jag tycker alltid att det är lika spännande att se publikens reaktion på filmen. Svaret på frågan är att jag har sett den ungefär 40 gånger.”

Är det sant att du har kallat Om jag vänder mig om för en skitfilm?
”Det är delvis sant. Kanske inte just med det ordvalet. Men för att veta varför så måste man känna till bakgrunden. Egentligen så var filmen tänkt att vara en teveserie med en av dessa historier i varje avsnitt. Det var inte tänkt att historierna skulle passa ihop på det här sättet utan att det skulle vara mer som skilda historier. Björn hade tidigare gjort serien Anderssons älskarinna som hade gått relativt bra, men han var rädd att göra en långfilm igen efter floppen med Raymond- sju resor värre.”

Fredric slutar för ett tag besvara frågan, och riktar istället en fråga ut till publiken, hur många av oss som har sett Raymond? Jag känner mig först som en halvtaskig filmjournalist som inte har gjort sin research ordentligt, men det visar sig att inte en enda människa i rummet har sett filmen. Fredric tar på sig sin finurliga min och fortsätter med besvarandet av frågan;

”Men så tillslut så blev det bestämt att Björn skulle få chansen att göra en långfilm igen och att det skulle bli Om jag vänder mig om. Vissa saker togs bort, men det var fortfarande en ganska så långsam film. Björn är mycket inspirerad av Tarkovskij. När filmen var klar så klockade den in på två och en halv timma, och det var då jag sa det, för någon måste säga det; att det här fungerar inte. Jag sa till Björn att publiken kommer aldrig att tycka om den här, vi måste klippa bort en massa för att behålla tempot. Och Björn förstod mig, han förstod att det var tvunget att göras. Så tillslut så klippte vi bort över 40 minuter och ”cross-cuttade” de olika historierna vilket tillför ett helt nytt tempo till filmen.”

Du är mest känd för att vara Björn Runges kreativa bollplank. Men du har även arbetat med Von Trier med kommande Manderlay.
”Ja det stämmer. Jag är faktiskt med i den filmen. Jag spelar en bandit som har ett par väldigt enkla repliker.” Gildea formar händerna som en pistol och riktar ut i luften. ”Shut up!, skriker jag. Sedan är jag inte med mer. Shut Up!”

Apropå ingenting så är det faktiskt en präst som ger Anita elchockpistolen i Om jag vänder mig om. Varför just en präst?
Fredric skrattar. ”Det är bara slumpen som har gjort att det är en präst. Folk har frågat förut. Det är bara slumpen! Vi hade ett par statister och en råkade vara en präst, det är ingenting konstigt med det!”

Och så tar plötsligt tiden slut. En timma har gått, men det känns misstänkt mycket som om någon har ställt om klockan en dryg halvtimme, ty tiden har gått otroligt mycket snabbare än den brukar. Fredric Gildea är en man med många åsikter och stark inflytelse över filmsverige. Trots detta så är han nästan ingen som vet vem han är. Man kan inte låta bli att undra varför. Kanske är det samma sak som med den förrädiske prästen i Om jag vänder mig om, som ger Anita elchockpistolen. Slumpen. Det kan inte förklaras på något annat sätt.

Ps: Om någon av er läsare har sett Björn Runges film Raymond så får ni gärna skriva en recension på filmen och skicka den till mig. Bäste man belönas med någon form av belöning.