Rapport från den andra overkligheten

Jag har blivit beroende. Spelberoende. Inte det att jag spelar bort pengar eller nåt (130 spänn i månaden visserligen), utan dataspelsberoende. Frågar mig själv hur det här har kunnat hända mig. Det är sådant som händer andra, inte en själv, tänker jag. För en tid sedan ville jag köpa hund. Jag tittade på alla möjliga små krabater och fastnade för Jack Russel. Men så tänkte jag till och kom fram till att så som jag lever nu, skulle det inte gå att ha hund. Långa arbetsdagar, mycket jobb och ont om pengar. Någon berättade att jag skulle passat på som student, för under studietiden har man aldrig så mycket tid för att ta hand om en vovve. Jag ångrar det någonstans, att jag inte gjorde det då istället.

Så nu när jag kommer hem från jobbet mellan fem eller sex på kvällarna, är det ganska ensamt. Eller, det har varit det fram tills nu. För nu polar jag ca fyra timmar per veckodag och säkert 10 timmar per helgdag, med Diwas, Orpena, l3vity, Blazzer och de andra polarna i The Matrix Online (Mxo). Det första jag gör när jag kommer hem är numera att logga in på servern, gör 10 uppdrag och kliver upp en level, samtidigt som jag snackar skit med de andra i min "faction". Det har blivit min fritid, mitt sociala umgänge, den senaste tiden. Patetiskt? Ja men skojar du...

Fast det var värre för två veckor sedan. I en veckas tid kunde jag knappt sova om nätterna. Jag blev tvungen att ladda vissa "abilities" och programmera virus i mig själv för att kunna sova. När jag såg människor på jobbet eller på stan kunde jag reagera om de liknande någon karaktär ur spelet eller om de stod på något speciellt sätt. Han ser ju ut som Blazzer, kunde jag tänka.

Så mitt sociala liv levs inte längre i verkligheten, utan i en virtuell värld på internet. Där träffar jag polare, diskuterar allsköns hemligheter, får min dagliga motion (?) och får hjälp med mina kärleksbekymmer. Inte spelar det någon roll att mina polare är mellan 10 och 15 år yngre än mig, jag har lika roligt med dem för det. Och teven, den står orörd och avstängd. Telefonräkningen har gått ned till nästan noll och diskbänken blir allt fullare för varje dag. Man hinner ju varken se på teve, diska eller prata med någon. Jag kanske missar något viktigt som mina polare har att säga...

30 år, spelberoende och fast i en virtuell värld. Kan måhända vara ett i-landsproblem utan dess like...