Bara i Sverige, bara i Sverige....

Jag tittade faktiskt mer eller mindre med ett öga på gårkvällens Eurovision Song Contest. Motvilligt måste jag också erkänna att det fanns ett visst underhållningsvärde i det, men att jag även i fortsättningen kommer att förhålla mig negativt till hela spektaklet. Jag fick dock en favorit. Dansken Jakob Sveistrup charmade mig totalt med sin sång och scennärvaro.
Och stackars, stackars Martin Stenmarck. Ett offer för svenskarnas idioti. För det är bara i Sverige som man sågar svenska representanter innan tävlingen ens har börjat. Så var det med hockey-VM också för inte så länge sedan. Löpsedlarna skrek om att Tre Kronor aldrig skulle gå till final. Och i veckan har samma löpsedlar vrålat att vi ska vara glada om Stenmarck kommer bland de tio bästa. Nu var det ju inte fallet, utan han slutade på en 19:e plats.
När man sågar Martin Stenmarck, sågar man knappast honom som människa och sångare. Du måste se lite längre och se att Stenmarck är offer vår svenskarnas känsla för bra musik. Man sågar helt enkelt dig, du svenska medborgare som av någon outgrundlig anledning röstade fram Stenmarck som Sveriges representant. Det är du som är dum i huvudet och inte kan musik. Det är vad Christer Björkman säger, helt enkelt.
Vi har aldrig varit bra på att vara stolta över oss själva. Nationaldagen firas knappt, vi svartmålar oss själva och vårat eget land och medborgare. Inte så konstigt att ryktet ute i världen också försämras. Vad vi skulle behöva är en dos stolthet och tro på oss själva. Tack Christer Björkman för att du bidrar till att fördumma oss!