Filmens okrönta stjärna

Det är personer med särdrag, personer som hamnat lite bakom som intresserar mig i filmer. De som inte passar in i mallen för vad som anses normalt, vettigt. De som kanske på något sätt lever i utanförskap, isolering. Påtvingad ofrivillig ensamhet, utfrysning av samhället kan vara påtagligt och högst påfrestande. Men det kan också liknas vid skönjbar njutning. Ta sexuella avvikelser som ett exempel. I den fransk- österrikiska filmen Pianisten träffar vi sadomasochisten Erica Kohut som lever ihop med sin mor i en ålder av dryga fyrtio, och som har ett aningen knepigt förhållande till denne. Hon har tilldelats avvikarrollen, som en del människor i ett samhälle måste befatta sig med. Ty alla är vi olika. Tur är väl det. Samtidigt som denna kvinna brinner för sina obscena lustar tvingas hon givetvis leva lite vid sidan om. Träda in i rollen som betraktare, avståndstagare därför att hon innerst inne vet att hon inte passar in i “normalnormen”. Vetskap om att det hon befattar sig, det hon tänker anses som konstigt och "inte riktigt okej". Sen kan man ju givetvis ifrågasätta innebörden av att vara normal. Att ha böjelser (behöver nödvändigtvis inte vara av sexuellt slag) och trycka ner dessa. Eller helt enkelt stå för den man är. Visa omvärlden, och ta följderna som kommer. Detta kan vara ett dilemma. Hur beter man sig egentligen som psykopat?

Defekter kan finnas synligt men också dolda i människans psyke.

Någon som förefaller normal, vanlig är inte lika intressant helt enkelt. Att gräva djupare i Svenssonlivets grillfester och 9-5 jobb är knappast värt att lägga energi på. Om man inte vill spegla tillvaron på ett komiskt sett. Men visst kan det dölja sig en hel del fuffens bakom fina och trevliga fasader. Visst kan där ligga minst åttio hundar begravna. Människor som sluter sig som grupp, likt en sekt och håller varandra om ryggen och skyr omvärlden är också något som för mig förefaller högst obehagligt. Drar gärna paralleller till den så kallade "småstadsidyllen". Vad döljer sig bakom de trivsamma murarna?

Att förakta allt vad vanlighet heter är kanske onödigt. Att gå helt utanför gränserna och befinna sig långt bort från mänskliga beteenden kan nog vara rätt ointressant. Själv finner jag vanliga människor, som ändå innehar udda egenskaper och därmed blir spännande, intressanta. Och då menar jag inte personer som Batman eller Spiderman. Att klättra uppför hustak och vara stark som fan är en tämligen ointressant egenskap tycker jag. Men Michael Myers måste ha en eloge. Honom vill man bannemej veta mer om. Extremfall eller inte...