Sin City och andra synder

Var är kreativiteten?
Mycket väsen för ingenting tycks vara den nya trenden.

Jag var nyss och såg på Sin City här på Filmstaden i Örebro.
Salong 1 var kanske fylld till en femtedel. På en söndagskväll. Det verkar som att sommaren tagit över folks liv.
På vita duken visades trailers till kommande filmer i vanlig ordning.
Och jag fick ännu mer kött på benen i min skepticism till den nya filmvågen.
CGI-film hit och bluescreen dit, vad är det som händer. Fin dramaturgi har fått foten och nu är det filmatiseringar av böcker och serietidningar som gäller. Jag har tröttnat.
Var är alla starka berättelser av kreativa regissörer?
Varför måste varenda Marvelserie konverteras till film?
Varför bryr jag mig?

Om 70-talet var den stora kreativa filmeran så är 2000-talet återanvändningseran.

Sin City har fått rätt bra mottagande i media och av publik. Jag måste verkligen ifrågasätta detta. Hela filmen var ju en orgie i dålig berättarteknik. Otippat att alla män i filmen skulle tala med lugn och mörk rökröst och att alla kvinnor skulle vara lättklädda men ändå sluga och hårda. Om man har sett ett antal filmnoirs i sina dagar så kunde man förutspå varenda replik. Sådant tycker jag bara inte om.
Det positiva med Sin City var att de gett en av nyckelrollerna till Mickey Rourke. Han är sorgligt underanvänd i Hollywood.
Rourke får inte ens visa vad han går för här, utan är placerad som en av Frank Millers usla karikatyrer av seriefigurer.

Sky Captain är ett exempel (om man ska jämföra) på en bluescreenfilm som verkligen lyckades vara bra. Sin City är även den i stort sett inspelad framför en bluescreen, men den känns mest som en upprepning av filmer som man har sett om och om igen.

Jessica Alba har ledande roller i två filmer denna sommar. I nyss nämnda Sin City förstör hon alla scener hon är med i med sitt otroligt tröga agerande och den andra filmen är Fantastic Four där hon spelar den osynliga kvinnan Susan Storm.
Ytterligare en filmatisering av en förhållandevis usel serie. Kan det bli bra tro?

En annan storfilm som kommer nu är Batman Begins. Superhjältar på film går som smör i solsken och jag förstår att många gillar att se på dem. Att kunna drömma sig bort från vardagen, men det kan man göra utan dessa filmer ändå.
Den första Supermanfilmen hade allt. Fantastisk dramaturgi, en otrolig berättelse, skådespeleri i toppklass, underbar regi och specialeffekter långt före sin tid.
Alla efterapare kommer inte ens i närheten av den. Det spelar ingen roll hur många nät Spider-man skjuter ut ur sina handleder eller hur fåniga öron Bruce Wayne tar på sig om nätterna.

Filmer som jag verkligen ser fram emot i sommar är Lars Von Triers uppföljare till Dogville, som heter Manderlay. Den andra delen i trilogin om Grace Margaret Mulligan (som spelades av Nicole Kidman i den första filmen och här av begåvade Bryce Dallas Howard).
En annan film som kommer få mig att springa till biografen är Mike Binders The Upside of Anger. Där Joan Allen spelar en ensamstående fyrabarnsmamma som tagit till flaskan och möter kärleken i sin granne, f.d. basebollstjärnan Denny (Kevin Costner) som är en desillusionerad karl utan något riktigt mål i livet. Binder ska tydligen ha skapat en väldigt stark och dramatisk film om familjeidyllens fram- och baksida utan att falla i moralkakornas luckor. Helt beroende på samspel, stark regi och en drivande historia.
Ron Howards Cinderella Man ser ut att bli en Oscarfavorit. Och Russel Crowe är ju en av amerikansk films absolut bästa skådespelare, den ligger självklart på måste-se-listan även den.

Jag ska klura lite mer på kommande filmer som jag ser fram emot. Återkommer med flera listor.

Closer är fortfarande årets bästa film.

Håll er borta ifrån Sin City och gå ut och njut av sommarvärmen.