Griffins mest musikaliska

När South Park blev till film var vi många som kände den där tveksamma glädjen -dels var vi fnittrigt förtjusta över idén men samtidigt tämligen skeptiska. Det kunde bli precis hur som helst. Med facit ihanden blev det inte hur som helst utan snarare förbaskat bra. Varför det just blev förbaskat bra enligt mitt tycke, har med den överraskande bra musiken att göra. Det finns egentligen ingenting mer genialt än att kombinera svordomar, låga skämt, kiss- och bajshumor, med suveränt komponerad musik och dessutom, i en slags musikalform. Denna kombination gör att den politska inkorrektheten kommer något ur fas och inte ens den mest mogna och religiösa mamman kan motstå den fantastiska musiken. Något av en favorit ur "South Park: Bigger, longer & uncut" är Satans underbara ballad "Up there" som skulle kunna vara hämtad ur vilken Webber-musikal som helst. Den fantastiska musiken blir i kombination med handlingen (Satan som sjunger längtande om att få se världen där uppe) samtidigt både kontroversiell och oemotståndlig.

En andra tecknad teveserie som utan tvekan också är den mest populära just nu, inte bara av tecknade serier utan av alla sitcom-serier just nu, är så klart Simpsons. De som inte uppskattar Simpsons måtte vara få. Själv minns jag när serien började sändas för någonstans runt 15 år sedan. TV3 envisades med att dubba(sic!)serien och låta svenska röster få ta hand om saken. Tittarna rasade och den dubbade versionen blev förmodligen tevehistoriens kortaste sitcom-debut. I Simpsons används musiken sparsamt. Alltså musiken som i sång och dansnummer. De gånger Homer och de andra brister ut i sång, är enligt undertecknad på tok för få. Sångnumren blir också mer sällsynt i de senare säsongerna än vad de var från början. Med förskräckelse minns jag vinylskivan som släpptes ganska tidigt, innehållande spår som "Do the Bartman", som tyvärr var tillsammans med de övriga spåren, mer pinsamma än bra.

Felet man kanske gjorde i Simpsons i och med "Do the Bartman" var att man försökte nå ut till en modern publik med moderna tongångar. Långt senare anammade man musikalstilen, eller ska vi kalla den "den klassiska swing- och showstilen" för att förstå genren bättre. För att få bästa översikten över nästan all musik som någonsin framförts i serien är dubbel-CD:n "The Simpsons: Songs In The Key Of Springfield - Original Music From The Television Series" ett måste. Här finns allt från Lisas stämningsfulla duett med sin saxofonidol till flertalet olika arrangemang av Simpsons-temat.

Simpsons största utmanare någonsin är utan tvekan Family Guy. I Sverige har vi inte blivit bortskämda med denna serie som så vitt jag vet, endast sänts under ett år (rätta mig om jag har fel). Family Guy utmanar på alla sätt och vis och undertecknad har numera åsikten att Family Guy faktiskt gått om den populära serien ifråga om att underhålla honom. Family Guy kan man säga kombinerar det bästa från South Park och Simpsons men för den delen utan att "stjäla". Visst finns likheterna, men också olikheter som gör att Family Guy till slut tar täten.

Seriens största skäl till att vara så bra är egentligen ett enda naman, Seth MacFarlane. Han är hjärnan bakom serien och också rösten bakom flertalet roller (bl.a Stewie, Brian och Peter). Ett ytterligare skäl att älska Family Guy ännu mer, finns nu i din välsorterade skivbutik. "Family Guy Live in Las Vegas" kommer dels som en musik-CD och dels med en DVD-skiva. Men helt klart är det musikskivan som är lyftet. Ungefär samtidigt som en långfilm (eller ett långfilmslång avsnitt), "Stewie Griffin- The untold story", släpps på DVD har alltså MacFarlane kommit på att ge ut en musikskiva innehållandes familjen Griffin från en tänkt livekonsert i Las Vegas. Både filmen och skivan kommer alltså ut inte alls långt efter att ryktet om seriens död, dog tillsammans med sanningen. Vi förstår nu att det snarare är tvärt om. Family Guy är ytterst levande och det med besked.

"Family Guy live in Las Vegas" fick mig att under den långa tågresan hem på tunnelbana och pendel, kämpa hårt för att inte göra bort mig genom skrattsalvor av de mindre på tåg lämpade slaget. Killen i sätet framför mig nickade förstående när jag med tårögda ögon försiktikt visade skivfodralet. Jag överdriver inte när jag säger att denna hemresa från city var den roligaste jag gjort någonsin. Och precis som med Sout Park-filmen är det kombinationen av sanslöst roliga texter som gärna innehåller både "fuck", "balls" och "screw" och den helt suveräna musiken. Musiken som spelas av Walter Muprhys orchestra är den typiska teatraliska musiken man kan förvänta sig av en Las Vegas-show. Maffigt blås, smöriga stråkar och mycket sväng (läs swing).

En bit in i konserten sjunger hela gänget om hur jobbigt det är att umgås med andra tecknade seriefigurer i sången "All cartoons are fucking dicks". Klassiker! Tonårsgrabben Chris sjunger hjärtat ur sig av förtvivlan när han upptäcker att puberteten kommer att komma vare sig han vill eller inte. Och så klart, Stewie and Brians makalösa potpurri av gamila teman till teveshower.

Skivan innehåller alltså både fantastisk musik men också texter som ofta är slag under bältet. Men det som faktiskt imponerar mest på mig är den högklassiska musikaliteten. Speciellt geniet själv, Seth MacFarlane, imponerar och Brian och Stewies duett kanske allra mest med tanke på att MacFarlane gör båda rösterna. Om han någonsin kommer sluta med att göra teve, måtte det då bli musik!

Så om man nu kan mäta musikaliteten i South Park, Simpsons och Family Guy, vinner den senare serien med hästlängd. Både musikskivan och långfilmen gör att till slut är jag också övertygad om att Family Guy är det bästa i de flesta kategorier. Nu gäller det bara att svenska tevekanaler inser detta och låter oss få se mer av familjen Griffin. Chansen är förhoppningsvis stor.