Leisure Suit Larry Clark, Pedofil eller Provokatör? del 1

På ett fotografi från 50-talet möts en pojke och en man. Vad de båda inte vet är att de har mer gemensamt än ett handslag. Deras liv kommer båda att handla om film och om ungdomar. Deras visioner skiljer sig markant. Mannens efternamn är Disney. Pojken är Larry Clark.


Clark borde ha en egen regnrock vid det här laget. Han är van vid att det stormar omkring honom. Som en provokationens Midas blir allt han rör vid till en debatt om det omoraliska och förbjudna. Men vem är då denne påstådde snuskgubbe och vad finns under hans egna kläder? En pornograf eller en verklighetsskildrare?




Sex ungdomar i en sexakt

Den gamla slagdängan sex, droger och rock n roll ekar både i Clarks bakhuvud och i de upprörande filmer han kastar i ansiktet på västvärlden. Dessa tre synder är de hörnstenar som slår rakt i solar plexus på vemhelst som råkar ut för snuskgubbens eget påstådda verklighetsskildringar. Med en skillnad. Rocken har slagits ut av våldet. Trots detta är det mest provokativa med Kids, Bully och Ken Park inte våldet utan den ohämmade sexuella lusten.. Den förpubertala Tellys fixering vid oskulder som han betitlar ”pure pleasure” visar på en avskyvärd och förvrängd syn på kvinnor.
Syndabocken: Samhället? Porrindustrin? Media? Föräldrarna? Take your pick...
Det är förunderligt hur en så till synes ung oskyldig pojke, en f d tabula rasa på så kort tid kan fyllas av klotter, obscena sexteckningar och svordomar. Tyvärr är inte Telly one of a kind utan hans beteende kan härledas till större delen av de manliga karaktärerna i Clarks filmer. Om än i lightversioner. I Kids träffas inte de unga pojkarna och pratar om tjejers bröst. Istället blir kompisgängets möte en udda penismätartävling om vem som har störst sexuellt renommé. Tjejerna är inte heller särskild oskuldsfulla. Den lilla klicken talar inte om den sexuella debuten på ett sätt man kan föreställa sig. Istället diskuteras skillnaden mellan att älska, ha sex och knulla. Där en av de yngre tjejerna slänger ur sig en kommentar som skulle passa i vilken porrfilm som helst: ”I`m all hardcore baby!”


Monogamin är lika förekommande bland Larrys ungdomar som den är i porrfilmens värld.
Tallys enda kärlek är inte till någon person utan till sex i sig. Han går ett apokalyptiskt öde till mötes när han intet ont anande om sin egen HIV-sjukdom i Kids slutscen bekänner:

”Fuckin is what I love. Take that away and I got nothing.”

Men även ljuspunkter finns i den frigjorda synen på sex och förhållanden. Ken Park avslutas med att de tre splittrade ungdomarna har gruppsex tillsammans. Scenen är en av de mest uppseendeväckande i filmen eftersom samlaget är autentiskt. Tiffany Limos som har en av rollerna försvarar filmen:

”Min generation har vuxit upp med pornografi, så för mig är det inget märkligt. Men att stirra sig blind på sexscenerna är bara dumt. Ken Park är en känslomässig ärlig och realistisk film. Att då inte visa några sexskildringar vore att vara motsatsen, det vill säga oärlig.”




Provoca(in)tivt

Det är inte endast den erotiska sidan som är provocerande med Clarks filmer. Ungdomarna röker som om det vore lika naturligt som att andas. De åker bergochdalbana mellan syratrippar och alkoholmedvetslöshet. Drogerna rör sig i alla åldrar som ett illasinnat varsel om hur framtiden kommer te sig för dessa tonårsjunkies. Det är inte den klassiska skinnjackan som går i arv mellan bröder. Istället är det missbruket och langarkontakterna.

På samma sätt som Clark beskylls för att fördärva ungdomen anklagades även James Dean i klassikern Ung Rebell. Provokationen var stor och USA: s ambassadör lyckades stoppa visningen på filmfestivalen i Venedig. Tydligen kan man se mönster i historien. I Australien fick Ken Park totalförbud och man vägrade visa den på Sydneys filmfestival. I hemlandet fick inte Ken Park premiär förrän långt efter Europa. Vid frågan om att klippa ner svarade regissören kort: ”Nej. Inte en ruta får tas bort. Om de vill klippa får de inte visa den. Take it or leave it.” Det är inte bara i landet där kärnfamiljens konservativa vaktare bor som Clark provocerar. Även i vårt lilla land skapade Ken Park stora rubriker. Denna gång handlade det om filmaffischen som sattes upp i Stockholms tunnelbanor. På affischen ligger Shawn mellan benen på en kvinna och trots att bilden inte visar mer än vilket Slitzomslag som helst så tog SJ bort affischen helt efter klagomål.
Om det finns mönster i censuren mot både den äldre och den yngre filmen, finns det även det mellan budskapen i dem. I Ung Rebell talar två av ungdomarna om föräldrar: ”Ingen pratar med barn.” – ”Nej de bara säger åt dem”.

Fortsättning följer