Narnia - den hundraåriga vinterns land

Jag var inte gammal när jag fick min första dos av Aslan, Lucy, Herr Bäver, lyktstolpen, Herr Tumnus (Faunen), Jadis (Häxan), Jultomten och garderoben. Landet Narnia och dess invånare fascinerade mig och uppslukade mig totalt via en av de tre TV kanaler som fanns att tillgå i en avlägsen forntid i vårt avlånga land. Det var en tecknad version av Häxan och lejonet uppdelad i två avsnitt - det första slutade när vargarna kom för att hämta Tumnus och jag satt som på nålar i en hel vecka för att se hur det skulle gå.

Senare under min barndom kom det en alldeles utmärkt TV serie från brittiska BBC som sändes under jullovet på morgonen. Här var det kostymeringen som imponerade tillsammans med duktiga barnskådespelare framförallt. Då gjordes fler av böckerna: ”Häxan och lejonet”, ”Prins Caspian och skeppet Gryningen” och ”Silvertronen” men sedan var det slut. Denna gång har Disney tillsammans med Walden media option på alla sju böckerna om landet Narnia. Walden media är en uttalat starkt kristen koncern som även producerar läromedel i samband med alla filmer de släpper, det ska bli mycket intressant att se om något av det hittar ända till utkanterna av den kända världen - och lilla Sverige.

Som 9-åring var det inte lätt att se kopplingen till Bibeln, mellan Aslan och Jesus Kristus, mellan Jadis och Djävulen, mellan Edmund förrädaren och Judas Iskariot, mellan stenbordet och korset och så vidare i det oändliga. För det är precis vad det är. Clives Staples Lewis har gjort en mästerligt utförd allegori av sin tolkning av den kristna läran. Kampen mellan det onda och det goda som vi lärt känna i massor av böcker och film det senaste decenniet i from av Star Wars för-följartrilogin, Harry Potter på bok och film, Sagan om ringen filmatiseringen och en uppsjö av mer eller mindre lyckade efterapningar (en liten rolig anekdot till er som sett nya Earthsea, den skrevs 1967 när JK Rowling var två år gammal, lååååångt innan Harry Potter alltså - vilken av dem är ett plagiat?). En kamp som inte alltid självklart accepteras av den kristna kyrkan. Man hävdar att Harry Potter med flera böcker och filmer är djävulens verk då de lär ut ockult magi som om det var den rätta tron och underminerar kyrkans ställning då de är mer populära än denna och på sätt och vis motsäger läran på flera punkter (Du skall inga gudar hava jämte mig och så vidare). Detta gäller ju i första hand den starka katolska kyrkan, men jag har hört röster höjas även i Sverige kring dessa frågor. Fantasy har blivit ett rumsrent begrepp och man kan låna en hel del böcker på våra bibliotek, vilket var helt otänkbart på 80-talet då det ansågs vara lägre status och sämre läsning än kioskdeckare och Harleqinromaner. Detta, att det blivit så etablerat, ser en del krafter inom kristna kyrkan som ett svart får, något att skylla bristande besöksstatistik om söndagarna på.

Allt detta ter sig för mig ytterst märkligt, framförallt nu - då Narnia är på väg upp på vita duken. Häxan och Lejonet innehåller allt som andra böcker och filmer som blivit kritiserade också innehåller. Där finns portar till andra världar, magi, profetsior, mytiska väsen och den så livsfarliga verklighetsflykten. Faktum är att Tolkien och Lewis båda var del av ett hemligt sällskap av författare och filosofer som träffades en gång i veckan på ett värdshus och ljög ikapp: the Inklings. Där började berättelserna om midgård och på Lewis inrådan gjorde Tolkien allvar av sina fantastiska väsen och världar, helt säkert var det ömsesidigt och Narnia har samma detaljrika genomtänkthet om än helt annorlunda mot Tolkiens värld. Men medans CS Lewis verkligen försökte återberätta Bibeln på sitt sätt, så var JRR Tolkien mycket bestämt avvisande mot alla teorier om att Sagan om ringen skulle vara en allegori (Ringen som atombomben och den onde Sauron som olika diktatorer som hade verkat och verkade i världen när det begav sig). Det jag försöker säga är att det inte är långt mellan Bibeln och fantasygenren och därför ganska ofattbart hur man kan vara så rädd, så rädd att självaste påven orkar lägga ner en fruktansvärd massa tid och pengar till att reda ut hur man ska kunna motarbeta framgångarna för dessa berättelser.

CS Lewis har själv sagt att han tycker bästa sättet att förmedla ett budskap är att göra det som en berättelse för barn (s 141 CS Lewis uppsats i boken Saga och fantasi), och det är ju precis det detta handlar om. Man når på djupet hos människan genom att berätta om de svåra saker som handlar om liv, kärlek, svek, tro, hopp, förtvivlan genom formen av en mytisk berättelse för barn. Den är ju därmed inte bara avsedd för barn. ”För mig är det nästan ett rättesnöre att en barnbok som bara kan uppskattas av barn är en dålig barnbok”(s 142 Saga och fantasi). Behovet av myter tas upp av den framstående psykologen Rollo May i hans avhandling ”Ropet efter myten” där behandlas det religiösa behov som sitter djupt rotat i varje människa, ett behov av en samling regler och förklaringar på det oförklarliga. Det finns inget dåligt med att knyta sig till en religiös uppfattning, enligt May, det dåliga sker först när ens uppfattning av verkligheten blir så dogmatisk att man inte kan stå ut med att det finns andra uppfattningar, livet är ju knappast svart och vitt och alla behöver hitta en lösning som fungerar för just den personen. Sigmund Freud hånade religionen genom sina teorier om överjaget och förkastade det som personlig omognad att vara religiös, i dag vet och förstår de flesta forskare att det inte är så enkelt.

Vi lever i en tid av förändring, en tid då den stora ledstjärna som följt vår kultur i århundraden håller på att avveckla sig själv genom att man i sin egen dumhet har målat in sig i ett hörn. Vi är sekulariserade och vilsna. Vi stressar ihjäl oss i jakt på bekräftelse från vår nya treenighet: pengar, makt och skönhet. Inte konstigt att vi måste ha myterna, berättelserna för att förstå de djupaste mekanismerna av oss själva. Konstigare att kyrkan inte kan uppfatta dessa rop efter myten, ta tillvara på dem och integrera dem i sitt kall för att ge skydd åt människor i kris, vilket jag vågar påstå innefatter precis alla, genom att bara ta tempen på vår värld (slå upp vilken tidning som helst för tusan!). Ännu konstigare att det kommer en storfilm till vita duken med alla de kristna budskapen ifrån det stora frälsarlandet med sina många kristna anhängare i väst, och det inte blir större ståhej kring det.

Nog har jag funnit stöd och tröst i Aslans faderliga lejonman av trygghet, nog har jag kunnat känna iskylan från Isdrottningen Jadis i många människor jag träffat och aktat mig för dem, nog har förklaringen av den fega Edmund och hur han låter sig duperas av Jadis förställda snällhet - kunnat hjälpa mig förstå svek som barn och som vuxen. Jag är en ytterst sekulariserad man. Jag är inte konfirmerad, jag går inte i kyrkan ens till jul men jag är medlem av svenska kyrkan av lathet och gammal hävd. Den 21 december smäller det - då sitter jag längst bak i bion, med mina vänner och min fru, för att låta mig översköljas av dessa budskap, som jag inte ens riktigt är medveten om att jag får till mig. Den funktion som kyrkan en gång hade, har på allvar tagits över av fantasygenren också för gemene man… och det mina vänner, det tål att funderas över.