Leisure Suit Larry Clark, Pedofil eller Provokatör? del 2
Mamma, Pappa… Var?
Splittringen mellan föräldrar och barn är något som Clark riktar sin kameralins mot. Sorgligt nog har ingen av de avtrubbade ungdomarna från Kids till Ken Park någon närmare kontakt med föräldrarna. Med ett undantag och ett synnerligen udda sådant. Shawn har en avskyvärd relation till sin flickväns familj. Samtidigt som han är tillsammans med den jämnåriga dottern så blir han frivilligt sexuellt utnyttjad av den ungdomliga modern. Och mitt i alltsammans sitter den yngsta dottern med en docka i famnen och ser på bikiniklädda Baywatchbrudar på TV. Det har skett en förskjutning i den realitet som Clark vill visa. Frånvaron av auktoritet gör att ungdomarna får mantla det vuxna ansvaret och barnen får bli tonåringar. En absurd komik framkommer när de unga pojkarna hasar omkring i sina hängiga byxor som följer det sedvanliga skejtmodet. Ungefär som när ett barn klär sig i sin pappas kostym och hatt och utbrister: Titta pappa, jag är stor! Tydligen går detta maskeradens tåg både tur och retur. Rhonda använder Shawn som mänsklig dildo och längtar tillbaka till ungdomens tid, utan äktenskapliga problem och tvättvikning.
Om 50-talets rebellrulle problematiserar tonårsrevolten har Clarks tre varningar visat den hopplöshet som uppkommer efter upproret. Problemet visar sitt fula tryne i alla Clarks filmer men genomsyrar främst Bully. Slående nog har den verklighetsbaserade mordhistorien en slogan från just 50-talet: ” It's 4 a.m... do you know where your kids are?”
Clarks realistiska universum är en förvrängd version av Peter Pans sagoö, landet Ingenstans. Eller Flugornas Herre om man så önskar. Utan vuxna människor eller någon sorts vägledning skapar ungdomarna sina egna lagar i en rusig dimma av kroppsvätskor, nikotin och hasch. Föräldrarna dyker bara upp i dörröppningen till barnens rum, glada över att de är hemma.
Mordet på Bobby kan ju planeras likaväl hemma som på någon strand. Från tonårsföräldrarna finns det två kommentarer som har etsat sig fast. Kvällen då de sju unga mördarna ger sig ut för att fullfölja sin plan får filmens antihjälte Marty ett råd från sin mor: ”Akta min bil.” Hans psykotiska och söndergråtna flickvän Lisa får en liknande uppmaning av sin mamma i en tidigare scen: ”Jag vet inte vad som händer med dig. Kanske vill jag inte veta. Du behöver ett bad.”
Det är inte barnens mentala hälsa som är första prioritet. Det är istället den materialistiska och utseendefixerade oron som hamnar i centrum. Föräldrarnas orkeslösa uppmaningar studsar mot ungdomarna som far nedför dödens väg. Den underåriga avrättningspatrullen genomför mordet på sin vän i ett kaos av droger, skrik och gråt. När de beväpnade pubertetsfreaken går lös på Bobby som oförstående står ensam i en ring gör ett annat mord sig påmint. Ett par andra ”vänner” mördade en högst välkänd romare. Och precis innan Marty sticker sin dykkniv i hjärtat på sin f d bästa vän vädjar Bobby: ”Fy fan Marty.” Et tu Marty.
Rasande föräldrar
Båda dessa mord fick chockartade reaktioner. Många förstod inte hur dessa ungdomar kunde begå ett sådant hemskt brott. Hur kunde barn vara såna? Samma oförståelse finns för regissören. Hur kan han gestalta ungdomar på det här sättet? Kan ilskan mot Larry Clark bottna i det faktum att folk inte vill se sina barn på det sättet Clark uppvisar? Sticker det i ögonen att skillnaden mellan vuxna och barn inte är lika stor som förr? Tyvärr finns det vissa bevis som tyder på att dagens ungdom inte är som den var förr. USA har plågats av ett antal såkallade highschoolskjutningar och även där ställer sig vuxenvärlden sig förvirrad: Såna saker händer på film men aldrig i verkligheten.
Clark påstår att han vill göra sina skildringar så realistiska som möjligt. Det är därför han filmar ungdomarna som de är. Nakna både inuti och utanpå. Man kan beskylla Clark för många saker. Men att vara oärlig är det svårt att kalla honom. De bilder han ger av ungdomar och föräldrar är klockrena. Det är inga sockersöta Dawsonungdomar som andas i hans berättelser. De är hämtade ur verkligheten. Just poängen och även problemet med att provocera är att man oftast får ta emot stark kritik. Larry Clarks verk är inget undantag.
Mycket till stor del för att ämnen som tabubelagts behandlas. Man pratar inte högt om ungdomars sexualitet och ska man visa det görs det som guppande under täcket i amerikanska highscoolfilmer. Därför är det skönt att se att någon vågar utmana den rådande ordningen och sätta tänderna i ett problem som faktiskt finns i verkligheten. Ungdomars förhållande till sex och till sin egen uppväxt
.
Clark hämtar inte sin inspiration från sin egen fantasi. I sin ungdom var han en av de tonåringarna han skildrar i filmerna. Den unge Clark slogs, knarkade och knullade runt. Precis som hans egna tonåringar gör. Det som skiljer dem åt var att han gjorde något positivt av sin uppväxt. Han exponerade den. Som fotograf riktade han ljuset på sina vänner och blev både hatad och hyllad för att vara subjektiv. Trots detta har några av Amerikas främsta regissörer hämtat inspiration från hans bilder bl a Martin Scorsese. När han på senare år tog klivet över till film kom den andra vågen av kritik. Bombardemang av öknamn har dykt upp. Han har givits smeknamn som Leisure Suit Larry efter ett äldre datorspel med en ytterst gubbsjuk man i huvudrollen. Även King Leer är ett epitet han fått tilldelat sig.
En nostalgitripp?
Kritiken gentemot nakenheten känns överdriven. Sexscenerna är väldigt realistiska men någon förkärlek för just pojkars underliv har Clark inte. Möjligheten en tendens att exponera underliv överhuvudtaget. Men i och med att synen på exponerad nakenhet är olika mellan könen blir reaktionerna starkare när en penis dyker upp på duken. Hur vana är vi inte att se nakna kvinnokroppar på film? I en värld fylld av pornografi måste vi på något sätt ta tillbaka sättet att se på sex i bildform. Och det har sannerligen Clark gjort. Frågan är bara vem som härnäst tar upp facklan och fortsätter kampen?
Problemet med kritiken om gubbsjukan är att Clark under nästan hela sin levnadstid har exponerat ungdomar nakna, både fysiskt och psykiskt. När nu tiden har hunnit ikapp honom så höjs rösterna om pedofili men skulle kritikerna sagt samma sak till tonåringen Larry? Hans egen uppväxt ger filmerna en känsla av realism som så många andra regissörer saknar.
Jag blev chockad av Clarks filmer till en början och det är själva meningen med hans verk. Att skapa starka känslor. Känslan av komik när det gäller Clark är att ryktena inte rör honom i ryggen. Han fortsätter med det han alltid har gjort. Samtidigt har han tagit upp något nytt. Skateboarding vid 50 års ålder.
De tre filmerna är resultatet av en blandning mellan två tidsepoker. Clarks egen uppväxt och den nutid där barn mer och mer blir vuxna i taniga tonårskroppar. Och regissören vill visa att inget har förändrats. Karaktärerna i filmen är personer som Clark kände som ung. När man klär av Clark själv och tittar in i hans omtalade fiktiva universum förstår man problemet med Larry Clark. Det handlar inte om en snuskgubbe. Det handlar om en man som skulle vilja vara ung igen. Det handlar om nostalgi. Det kanske är Clark som är den illusionsbundne Mel i den inte lika kända Clarkfilmen Another Day in Paradise. När hans bättre hälft utrycker sin uppgivenhet över relationen den äldre mannen har till sin protegé sammanfattar hon det som är regissören, provokatören och den åldrade ungdomen Larry Clark:
”Your a 40 year old who acts like a kid. And you`re a kid who acts like a 40 year old.”
Kommentarer