En del förtjänar en käftsmäll

Ulf Malmros, en av Sveriges mest intressanta regissörer, fick nyligen en tand utskallad av ilsken biobesökare. Den senare informerade Malmros om att människor lätt kunde identifiera sig med karaktärerna i filmen (negativt får vi väl tro) varpå Malmros säger att han skiter i om folk blir ledsna. Allt detta enligt Aftonbladet. Vi har väl alla lärt oss att dylika tidningar inte alltid är att lita på, men den här gången har vi inte så mycket annat att gå på.

Jag tänker inte försvara "Malmros-skallningen" och inte heller Malmros nonchalanta svar på mannens fråga. Men däremot kan jag förstå att det finns folk som tappar fattningen och ser rött när man vid ett möte med en människa man kanske tidigare respekterat och sett upp till och som i sin tur överraskar med att visa ovilja att förstå eller är arrogant.

Återigen så vet vi inte vad det var som hände i denna dispyt. Vi vet inte om Malmros sa något mer än att han skiter i om människor blir ledsna. Han kanske var fulare i mun än så? Vi vet inte heller om den våldsamme mannen sa något mer. Tänk om han kom fram gråtandes och med förtvivlad röst försökte få Malmros att förstå hans tankar. Tänk om mannen kände igen sig själv, fick gamla hemska minnen och trauman upprivna igen och med ett gapande hål i själen försöker få klarhet i hur Malmros tänker och möts av en nonchalant regissör som inte vill kommentera? Och sen också vägra ta ansvar för de känslor han framkallar med sin film? Så klart att Uffe ska ha en skalle då, jag skulle själv inte tvekat. Om så var fallet alltså.

Men det är ju höljt i dimma. Vi har inte den blekaste aning. Det kanske inte ens var en dispyt? Uffe kanske snubblade på en tröskel, far framåt med kropp och huvud och krockar med mannen som i sin tur just rest sig upp efter att ha knutit skosnöret och PANG. Vad gäller nyheter som dessa och framförallt när de presenteras av en kvällstidning som i allmänhet gärna späder på saker och ting, bör man nog inte vara allt för snabb för att välja sida.

Men visst, hade George Lucas funnits i samma biosalong som jag efter "Phantom Menace" hade jag nog gått fram och vrålat "Det här är för Jar Jar Binks, ditt as" och knäppt honom på näsan ordentligt. Varken Jar Jar Binks eller nonchalanta regissörer med attityd hör hemma i min filmvärld...