Syndernas stad, Åshöjden som film, och den eviga Hollywoodapparaturen

”Varför alla dessa serietidningsfilmer?” var frågan jag ställde mig själv när jag än en gång gick in i biosalongen för att se den senaste filmadaptionen från ett gammalt tecknat verk. Har Hollywood fått slut på bra romaner att överföra? Eller har de helt enkelt bara ännu en gång gett upp i sin sökan efter originalitet?

Det är på ett sätt väldigt märkligt. Aldrig tidigare har så många begåvade romanförfattare överflödat marknaden och samtidigt står verk som skriker om att bli anpassade till ett filmmedium kvar i de överfulla bokhyllorna. Det slog mig nyligen, i och med filmmatiseringen av The Da Vinci Code, att ingen av Dan Brows tre tidigare romaner Deception Point, Digital Fortress och Angels and Demons ännu har producerats till film. Tre böcker som skriker Hollywood!

Att vända sig till manusförfattare för att hitta en originell berättelse är sedan länge glömt. Över trettontusen manus registreras varje år i USA. Ett land som producerar mellan två- och trehundra filmer årligen. Och då ska man också ta sig tiden att räkna bort alla remakes, uppföljare, remake-importer från Asien, de fåtal filmer som baseras på böcker, galna producenters gamla drömberättelser som namnkunniga manusförfattare som Akiva Goldsman tvingas skriva med sträng pekpinne och självklart de ovannämnda serietidningsfilmerna. Detta lämnar inte många originalverk kvar som unga, aspirerande manusförfattare knåpar ihop i någon förfallen, råttinfekterad etta i utkanterna av New York samtidigt som de försörjer sig som servitörer.

Detta påminner mig om en artikel jag läste om Stellan Skarsgård i och med hans ekonomiska Hollywood-genombrott med den nya Exorcisten (ännu en uppföljare). Han berätttar om hur man inte ens kan ta en taxi i New York utan att få ett manus intryckt i famnen. Samtidigt som bestsäljare i Sverige fortfarande står i bokhyllorna utan att någon ens gjort en förfrågan kring filmrättigheterna. Så sant, så sant.

Varför detta slöseri på talang, och uppenbara devalverande av berättande i form av ännu en serietidning på den vita duken? Ett självklart svar är pengar. Hollywood är synonymt med pengar. X-Men av Bryan Singer var en hit. Likaså den obligatoriska uppföljaren. Den första neo-skräckisen Scream var också en hit. Samma sak gällde uppföljarna. Dock så syns en tydlig skillnad mellan dessa, som inte bara fått mig att undra utan säkert ett flertal andra filmupplevare. Filmer som Scream, Urban Legends eller senaste House of Wax har samtliga gjorts av okända, eller i bästa fall pånyttfödda regissörer, och i rollerna har vi sett såpaskådisar eller i värsta fall fotomodeller som letat efter ett nytt medium att visa upp sig i. X-Men regisserades av Bryan Singer, mannen som gav oss den förträffliga Usual Suspects. The Hulk överfördes till vita duken av Ang Lee, Asiens i särklass skickligaste filmskapare. Spiderman filmatiserades av undergroundfilms egnaste konung – Sam Raimi. Och som om detta inte vore nog har otaligt många kända namn tagit på sig att delta i projekten; Willem Dafoe, Alfred Molina, Jennifer Connelly, Ian McKellen, Ben Affleck och nu senast självaste Nicolas Cage som motorcykeldemonen i den kommande Ghost Rider.

Samtidigt har samtliga av dessa filmprojekt mer eller mindre misslyckats. X-Men-filmerna hade tillfredställande action, men föll i sin potential som samhällskritik. Spiderman misslyckas både med action och story, och producenterna måste än idag tacka sin marknadsföringsavdelning, för hur de kom undan med dessa så otroligt genomskinliga och tråkiga filmer är fortfarande en gåta. Lika mycket tur hade inte stackars Ang Lee med The Hulk när denna slog nytt Hollywoodrekord i att tappa tittare mellan den första och andra visningsveckan. Ang Lee var så besviken att han funderat över att helt sluta med film.
DareDevil och The Punisher var varken ekonomiskt eller kritiskt lyckade och slutade där de hör hemma, i ”buy 1 get 1 free!” hyllan i HMV på Oxford Street.

Det senaste spektaklet som är dömt innan det ens kommit ut är Fantastic Four där varken en begåvad regissör, skådespelarensemble eller bra grundmaterial återfunnits. Snacka om att gå ner sig ordentligt, till och med för Hollywood.

Det finns dock, som alltid, undantag. Ett är den underbara och bortglömda Unbreakable som både skrivits och regisserats av M. Night Shyamalan. Den andra är även den tämligen bortglömda, den dystra och från början Disney-ägda filmatiseringen av den förträffliga serie-boken From Hell. Det som skiljer dessa två ur mängden är att de har en grund, en riktig story. Den första är en helt ny originalberättelse av Herr Shyamalan och den andra baserad på ett 500 sidor tjockt verk som anses vara ett av det bästa i sin klass av serieböcker.

Finns det då inga riktiga undantag? Någon forngammal serietidning som inte misslyckats med att anpassas till modern tids bästa och mest älskade medium? Jo, självklart. Det var ju den jag just såg. Det var ju Sin City.

För alla seriefilmer man sett och blivit besviken över frågar man sig, ”var det värt väntan?”. Absolut. Sanningen är tyvärr sådan att för alla bra filmer som vi ser görs det 20-30 skitfilmer. Har man tur slipper man de flesta. Har man riktig tur ser man en handfull av de lyckade på den stora duken. Och Sin City hör självklart dit.

För att inte gå in för djupt på varför Sin City är så mycket bättre än alla andra tänker jag framhäva det viktigaste. Det är inte en Hollywoodfilm. Vinstmarginal har inte spelat in i skapandet, utan all fokus har istället lagts på det som vi filmälskare tycker om mest av allt – omsorg i berättandet. Tack Robert Rodriguez för att du hittat mening med alla seriefilmer som kommit innan, för utan dessa hade du med största sannolikhet aldrig fått chansen. Det är så att man inte ens ryser längre på ordet ”uppföljare”(vilket Sin City redan nu kommer få två utav), eller att man blir rädd för att Hollywoodmaskinen kommer att mygla sig in för att göra dessa kommersiella. Man blir så glad att man nästan hoppas på att Sverige ska hoppa på trenden och langa upp en filmmatisering av Buster-klassikern ”Åshöjden”, med en fläskig Micke Persbrandt i huvudrollen som den avdankade Bagarn. Men någon sån tur kommer vi förmodlingen aldrig att få.

Och samtidigt som man här dissar den ena efter den andra superhjältefilmen så har jag själv precis skrivit klart ett första manusutkast av en långfilm som heter... just det....”Superhjältar”. Om nu Hollywood kan, så kan väl vi med...

/ Filip Gieldon, filmstuderande i London