VECKOKRÖNIKA #14 - mothugg & käftsmällar

Tellus-Jesper gav en saftig käftsmäll till Jar Jar Binks i sin senaste krönika. Kan det räknas som verbalt djurplågeri? Hur som helst så har stackars Jar Jar fått utstå omotiverat mycket spott och spe från alla håll och kanter. Personligen tycker jag att den harmlöse muppen är ganska rolig. Episod 1 hade andra problem då filmen drunknade i specialeffekter, töntig dialog och en solidariskt lillgammal lill-Vader. När Darth Mauls dubbla ljussabel var den största behållningen så hade något gått snett. Charmen från originaltrilogin saknades.

Själv så föredrar jag sarkastiska mothugg framför tandlossande käftsmällar. Tänkte bemöta gästkrönikören Filip Gieldons brutala påhopp på superhjältefilmen (i krönikan Syndernas stad, Åshöjden och den eviga Hollywoodaparaturen). En genre som ligger mig varmt om hjärtat (kolla in VECKOKRÖNIKA #13).

Krönikören har, något förenklat, följande provocerande åsikter:

1. Filmer baserade på romaner är finare än filmer baserade på serietidningar. Det borde således göras filmatiseringar av i princip varenda bok.
2. Hollywood har gett upp sitt sökande efter originalitet. Sin City är ett undantag.
3. Serietidningsfilmer innebär ett ”uppenbart devalverande av berättande”. Spider-Man och X-Men är exempel på misslyckade och tråkiga serietidningsfilmer.

Mitt bemötande av detta fåntrattsnonsens:

1. Har det inte filmats nog med böcker genom åren? Varför kan inte serietidningsfilmen få en del av kakan Filip? Somliga serier har lika mycket substans som böcker. Den här nedvärderande synen på superhjälteserier är typisk för ett litet land som Sverige (och kanske England). Serier förknippas fortfarande med något barnsligt som är till för just barn. I USA läses superhjälteserier av människor i alla åldrar. Många har växt upp med välskrivna serier, till exempel Spidde, X-Men, Stålis och Batman. Folk fängslas av dessa superserier för att de har både hjärta, hjärna och action. Serietidningen är en ny källa för filmatiseringar som har hamnat i filmbolagens blickfång. Sådant källmaterial kan vara minst lika fascinerande som någon slätstruken bok.

2. Superhjältefilmen är en ny genre som håller på att etablera sig. Är inte det originellt nog Filip? Och varför måste allt vara så jäkla nyskapande och svårbegripligt hela tiden? Ibland är det rent utav skönt med ett beprövat koncept som görs om med fingertoppskänsla och humor. En favorit i repris som underhåller och bjuder på välbehövlig verklighetsflykt. Så länge det görs bra det vill säga. Sin City var visuellt originell, men lite väl brutal och macho. Den var imponerande utan att riktigt beröra. Då finns det mer gripande och underhållande berättelser
i de trikåglada superhjälteseriernas värld. Men det är naturligtvis en smaksak.

3. Visst är Hollywood fixerat vid att tjäna pengar och ännu mer pengar. Visst råder det en viss idétorka i och med överskottet av uppföljare och nyversioner. Visst kan superhjältefilmerna bli bättre. Jag kan till och med hålla med om att flera superhjältefilmer har varit tveksamma. Men när Filip även sågar guldkorn som X-Men och Spider-Man så blir det löjligt. Gillar man inte superhjältar så kan man omöjligt gilla superhjältefilmer! X2 och Spidde 2 är lyckade och spännande filmer. För att inte tala om Batman Begins. En verklighetsförankrad superhjältefilm med story av yppersta världsklass. Berättandet behöver knappast ta stryk bara för att huvudpersonen är en superhjälte. Det är bara det att utmaningen blir större för filmskaparna.

Filip gnäller dessutom över att X-Men inte lyckas med sin samhällskritik. Han måste skoja? X-Men skildrar en värld där de som är ”annorlunda”, mutanterna (tänk homosexuella eller judar), misstros och behandlas illa på grund av rädsla och okunskap. En replik av mutanten Icemans mamma i X2 säger egentligen allt:
”Have you ever tried... not being a mutant?”

Jag kan avslutningsvis glädja Filip Gieldon med att ännu en högklassig och givande bok ska filmatiseras: Kitty! Den unga tjejdeckaren ska spelas av Julia Roberts brorsdotter Emma. Det lär finnas 175 Kitty-böcker, så Gieldon behöver inte vara rädd för att bokfilmerna dör ut på bra länge.

* Veckans favorit i repris: Joss Whedons sköna sciencefictionserie Firefly på dvd. I väntan på långfilmen Serenity.
* Veckans glädjande besked: Att det INTE ser ut att bli en uppföljare till ytliga Constantine, enligt Keanu Reeves själv.
* Veckans segaste biljettkö: Den i Lunds stadshall till Fantastisk Filmfestival (16-25 september). Dåligt organiserat. En nummertavla eller en megafon hade inte skadat. Men jag säkrade i alla fall biljetten till den nordiska premiären av Serenity!
* Veckans tv-program: Medium på TV4. Övernaturligt välgjort med Patricia Arquette i täten.
* Veckans dvd-box: Seinfeld säsong 4. En tv-serie om ingenting där man skrattar åt allting.
* Veckans sympati: Går till min stackars Tellus-kollega Mattias som fick genomlida ännu en sunkig Wallander-film.

För övrigt uppmanar jag den välformulerade Gieldon att skriva en gästkrönika om hur det är att studera film i England. Det vore intressant. Läser du teoretisk eller praktisk filmvetenskap Filip? Tell us about it, please.

/ Johan Karlsson, filmstuderande i Lund