Per Åhlin - veteran i tuff bransch

I snart 40 år har Per Åhlin varit verksam inom animationens skrå. I vårt land är han en av de få som finns att referera till när denna typ av film kommer på tal. I samband med Fantastisk FilmFestival i Lund höll han på tisdagen (20/9) ett seminarium i Stadshallen inför blott omkring tjugo åhörare, vilket kändes lite tråkigt. Icke desto mindre var det mycket givande.

Man började med att visa ett potpurri av klipp från en hoper av de filmer som Åhlins bolag PennFilm Studio har gjort under årens lopp, allt från de suggestiva sekvenserna i ”I huvet på en gammal gubbe” (1968), Åhlins debut som animatör, till barnprogram och tv-reklam. Givetvis var även hans mer kända verk representerade här, som ”Dunderklumpen” (1974) och Alfons Åberg-filmerna. Anhängare av kuriosa fick även sitt lystmäte när teckningar och modeller visades upp.

Men den verbala delen var ändå den mest fascinerande. Till skillnad från vad vernissagen på söndagen dessförinnan hade gett sken av fanns det en hel del som Åhlin som ville ta upp och dryfta. Detta gällde inte minst de hårda förhållanden som råder inom animationsindustrin, inte minst i Sverige. Han menade bl a att en tecknad långfilm kostar bortåt 60 milj. kr att producera i Sverige, vilket ändå var väldigt lite med internationella mått, och att det därför är oerhört svårt att få produktionsstöd. Detta leder enligt denne till att en hel del projekt, som ibland kanske tar några år att utveckla, måste läggas ner. Minst ett exempel på detta sågs i den inledande visningen, ett klipp från en tänkt film eller serie som gick under namnet ”Hoffmans ögon” (okänt år). Av olika skäl har bolaget heller ingen som helst kontroll över utlandslanseringar och utgivningar på dvd o dyl. Enligt Åhlin får bolaget flera mail varje dag från folk som klagar på att ”Dunderklumpen” inte finns på dvd (!). Han nämnde även den senaste långfilmen ”Hundhotellet” (2000) som från början var tänkt att bli en tv-serie. Ingen vågade dock satsa på den som sådan och istället blev den en kort långfilm, 68 min lång.

Ett annat stort talesämne var datoranimation. Åhlin kritiserade milt det faktum att Disney nyligen beslutade att enbart producera datoranimerad film. Han menade att detta beslut hade fattats av ”de som räknar pengar” och inte av den konstnärliga sektionen på bolaget. I samma veva förklarade han att Sverige inte har råd att satsa på datoranimation, till viss del en anledning till att vi har svårt att hävda oss utomlands. Han tillade att man annars numera, såväl i Sverige som i övriga världen, gör även tvådimensionell film mer och mer digitalt. Man målar t ex inte teckningarna på enskilda cellblad utan scannar in teckningarna i en dator och färglägger dem där, för att sedan laborera med bakgrunder etc. På förfrågan av en åhörare vidhöll han att han saknade den gamla tekniken något. Han var till och med kritisk mot en kommande svensk film, ”Loranga, Masarin och Dartanjang” (2005, biopremiär i oktober), för att den till stor del är producerad med utländsk arbetskraft och likväl anges som en helsvensk film.

En åhörare som jag har pratat med efteråt tyckte att Åhlin gav ett ganska bittert intryck. Jag kan hålla med om det till viss del. Det känns sorgligt att till och med en så pass framgångsrik person har problem med att förverkliga sina visioner. Det är som sagt dyrt att producera tecknad film och det är väl troligen här det stora problemet ligger. En sak som förvånade mig efteråt var att Åhlin inte nämnde Magnus Carlsson, skaparen av tv-serier som ”De tre vännerna och Jerry ” som rönt enorma framgångar utomlands. Denne har visserligen en helt annan image än Åhlin, men visar kanske att ingenting är omöjligt i en tuff bransch. Annars kanske vi bör samarbeta mer med omkringliggande länder. I vilket fall som helst vill jag se mer av Åhlin än bara fler barnprogram.

/ Måns Hägerdal, filmstuderande i Lund