Det var bättre förr
Wow. Det tog inte lång tid att hamna i rampljuset här på Tellusfilm. Redan efter en enda krönika har man retat tillräckligt med gallfeber på andra skribenter för att få en hel krönika dedikerad till sig själv. Mycket imponernade tycker jag själv, för det måste nog kräva en del talang för att åstadkomma något sådant. Nu var det aldrig meningen att attackera någon annan här på Tellusfilm, jag tyckte helt enkelt att det var rätt tidpunkt att ta upp, och till stor del kritisera, den oändliga vågen med filmer baserade på serietidningar som vi har fått stå ut med under den senaste tiden – och hylla de få undantag som vi fått njuta av.
En del av kritiken var att jag missade att ta upp den väldigt lyckade Batman Begins, vilket självklart var en miss. Jag borde skämmas, det är lika oförlåtligt att ha missat den som att ha missat andra serietidningsbaserade filmer så som Batman and Robin, Catwoman, Electra, Blade II, Blade III, The League of Extrordinary Gentlemen, Hellboy, Underworld, kommande Superman, Superman-serien Smallville, Garfield: the movie, Steel, alla mästerverk som kommer att förgylla våra filmsamlingar flera år framåt.
Men nu var det inte detta jag tänkte skriva om, utan något helt annat. Det klassiska filmutrycket ”det var bättre förr”.
Jag tänkte ta och anpassa detta till svenskt filmskapande över åren. Det självklara svaret är ett stort ”ja”, givetvis var svensk film bättre, mycket bättre förr. Tiden då Bo Widerberg, Roy Andersson och inte minst en av världens absolut bästa filmskapare genom tidigare, självaste Ingmar Bergman var aktiva var guldkorn i den svenska filmindustrin. Dessa har efterlämnat sig ett arv av mästerverk som aldrig kommer att försvinna, filmer som Smultronstället, Sjunde Inseglet, Persona, Hets, En Kärlekshistoria, Sången Från Andra Våningen, Mannen på taket och Lust och Fägring Stor är bara ett fåtal exempel på filmer som för alltid kommer att finnas kvar i våra hjärtan.
Jag har nyligen själv upptäckt flera av dessa filmer och förundrats över hur bra de är och slagits av vilket stort inflytande de måste haft på svensk filmindustri. Väldigt många har knappt sett en enda av de ovannämnda, för att inte nämna samtliga. Jag var själv en av dem bara för ett par månader sedan. Då hände följande: jag flyttade till London för att bland annat studera film, och kände att jag självklart måste ta med mig ett par sanna Sverigeklassiker för att bredda min förståelse om svenskt filmskapande. Det är bra pinsamt när engelska eller andra filmstudenter frågar vad jag tycker om Bergman och man inte sett mer än halva Fanny och Alexander...
Så under ett par veckors tid såg jag mer svensk film än jag någonsin gjort innan – och samtliga dessa i ett annat land än Sverige. Det första jag har att säga till andra filmälskare; utnyttja DVD-formatet så mycket ni bara kan, för vi har välsingnats tack vare det, samt internet, med något som ingen innan oss haft. Att helt plötsligt kunna uppleva en film så som En Kärlekshistoria med bättre bild- och ljudkvalitet än när den kom för över 30 år sedan, samt kommentatorspår av regissören och mycket tidigare bortglömt bakomkulisserna material är en ren gåva från himlen.
För att återgå till utrycket ”det var bättre förr”, så ja, som jag tidigare nämnde, stämmer det väldigt bra in på svensk film. Men inte därför att svensk film gått ner sig under de senaste 30-40 åren. Utan för att vi då var otroligt bortskämda med antagligen Sveriges bästa filmregissörer någonsin, samt Ingmar Bergman som på egen hand lyckats förändra filmskapande världen över. Det är märkligt hur lite Bergman främhävs i Sverige, med tanke på hur han hyllas utanför. Gå till ett bibliotek och plocka upp bok icke-svensk bok om film, filmskapande, manusskrivande eller vad som helst egenligen och slå i dess register. Bergman är garanterat där tillsammans med Persona, Det Sjunde Inseglet, Fanny och Alexander och Smultronstället.
Svensk film har faktiskt under de senaste åren varit väldigt bra. Mycket bättre än säg 15 år sedan. Aldrig tidigare har så många som nu gått på bio i Sverige och inte minst för att se svensk film. Självklart kommer vi ihåg megakalkoner som Rånarna, Hanna med H och Kommer du med mig då, men vi får inte glömma pärlor som Zingo, Vuxna Människor, Skenbart, Fyra nyanser av brunt, Så som i himlen, Fucking Åmål, Ondskan eller till och med Jägarna.
Vi kommer antagligen aldrig att komma upp i samma klass som Bergman, Roy Andersson och Bo Widerberg lagt en hel generation innan oss. Men med nyskapande och våghalsiga filmskapare som Lucas Moodysson, Josef Fares, Ulf Malmros och Måns Herngren finns det ändå ett stort hopp om att svensk film än en gång ska kunna nå en hög tillräckligt hög standard för att vi åtminstone var- eller varannan månad ska kunna njuta på bio av en bra, underhållande och sägande svensk film.
/Filip Gieldon, filmstuderande i London
Filip54@hotmail.com
Kommentarer