Scorsese hjälper Dylan att hitta hem!

Lycka är det som först slår mig. En stor ofattbar lycka. Killen som sjunger om enögda dvärgar och kameler, får mig att må bra. Många av hans låtar är som en impressionists lek med färger, man får en ögonblickskänsla, men man vet inte säkert vad som menas. Den första delen av det mest kärleksfulla artistporträtt jag sett i mitt liv visades i kväll (måndag 10 oktober)på kunskapskanalen. Jag hoppas att du såg det. Den presenterar ett poetiskt geni i de kanske starkast kreativa och intressanta åren av hans liv, nämligen de mellan 1961 och 1966. Om du inte såg den, så tycker jag att du ska dammsuga Internet. Köp filmen, sno filmen, eller toktanka ner den med något halvkriminellt program! Det är livsviktigt och nöden har ingen lag. Det kommer ett avsnitt till, men chansa inte på att du kan klara dig med bara det.

Martin Scorsese gjorde den omtalade rockfilmen ”The Last Waltz” om superbandet ”The Band” (där Bob Dylan också ingick), han har också gjort det naturalistiska verket ”Taxi driver”. På senare tid står han ansvarig för filmen ”The Aviator” om den galne filmaren som går ner sig i sin sjukdom. En stor filmare och en stor konstnär, den där Scorsese. Det tydligaste efter att jag nu med gapande mun sitter och ser ganska ointelligent ut är att denne filmare lyckas trollbinda mig med en historia som jag känner ganska väl till redan innan jag hör den. Hela historien om hur den unge bortskämde Robert Zimmerman letar upp sin idol, den protestsjungande kommunisten och luffaren, Woody Guthrie på sjukhuset och hur han övergav sitt folkvisesjungande till förmån för en elektrisk och mera svulstig konstform är för mig inga nyheter. Men jag känner mig ändå som en unge som får höra de stora mysterierna om livet för första gången.

Dylan får på ett ställe i den här första delen av filmen en recension av sin kvinnliga duettsjungande kollega Joan Baez. Efteråt frågar Dylan om hur de andra kritikerna ska tolka hans sånger… han har nämligen ingen aning själv vad de betyder och det kunde ju vara kul att få klarhet i! I den för en gångs skull öppenhjärtiga intervjudelen som Scorsese alternerar med - mellan gamla konsertfilmer, Dylans egna influensers TV-framträdanden och konserter och intervjuer med gamla kollegor och annat löst folk, framkommer en massa saker som man kanske har tänkt och trott om Dylan men inte uttalat. Till exempel den härliga gamla myten om honom som svår och intellektuell - han är både korkad och lider av storhetsvansinne - men han är numera ärlig med det och bilden av honom som dessutom skicklig skådespelare av rollen som Bob Dylan framträder med humoristisk och kärleksfull skärpa (även om killen faktiskt gjort ett par kalkonartade försök, på den vita duken, i andra roller så är det bara i rollen som Dylan han är trovärdig). Att han själv trodde på myten om sig själv men på ett ärligt självvärderande sätt ändrat på den självbilden och numera inte ser sig som en övermänniska i en cynisk och svart värld. Han verkar till och med ha insett det som alla insett för länge sedan: Dylan är vänster, vare sig han vill det eller ej. Men i samma andetag måste man ju inse att heller inte den bilden stämmer till hundra procent, det ligger något i att han fått detta kommunistspöke projicerat på sig på grund av att de han omgav sig med och hans fans i stor utsträckning tillhörde en protesterande och kontroversiell rörelse.

Det pyrde och rök i det unga Amerika på sextiotalet (säger de som levde då) och ofta var det narkotika i röken. Detta är extra tydligt i den konsert som huvuddelen av konsertscenerna med Dylan kommer ifrån. Han är så stenad att man nästan tycker synd om honom. Heroinet verkar ha förlamat hans vilja (eller vilken narkotika han nu gick på…) och han reagerar inte märkbart på buropen och sarkasmerna från den besvikna delen av publiken efter att han, i deras ögon, övergivit dem för att sälja ut sig med elgitarr och kompband. När han efter konserten sätter sig i turnébussen i form av en obekvämt liten bil, med filmare och bandpolare sluddrar han fram att han inte tål när de buar åt honom och att han har svårt att sjunga rent… ho ho ho. När jag själv såg Dylan senast på Sofieroslott i Skåne var det minsann ingen som buade - gubben gör ju allt för att inte sjunga en enda ton rätt ändå! Men OK, han är fri från heroinet i alla fall och hans repertoar står helt obesegrad genom musikhistorien, ingen annan har kommit i närheten av den flora av låtar han lyckats spotta ur sig och fortfarande spottar ur sig. Och för guds skull - Missa icke nästa del. Jag återkommer med fler tankar och en uppsamlande krönika om en vecka.

Do you wanna? Do you wanna - make a deal?!
How does it feel? To be on your own. With no direction home? Like a rolling stone.