VECKOKRÖNIKA #17 - uppsats om actionhjältinnor

Att studera vidare på universitet kan vara riktigt roligt, särskilt om man pluggar något som man har ett stort intresse för. I höst ska jag skriva c-uppsats i filmvetenskap. Så här börjar den:

Jag inbillar mig att utseendefixeringen tar avstamp inte minst i filmens värld. Samtidigt som en actionhjältinna av idag är tuffare och kan ta mer plats, så ökar också kraven på ett perfekt yttre hos filmstjärnan i fråga, i alla fall i Hollywood-filmen. Jag tänker exempelvis på Angelina Jolies stora… läppar i ”Tomb Raider”-filmerna. Var det bättre förr? Mitt spontana svar på den frågan är ”ja”. Men plötsligt erinrar jag mig Sigourney Weaver i ett par minimala trosor i slutet av den första ”Alien”-filmen. Har actionhjältinnan förändrats från 1979 till 2003?

Sigourney Weaver och Angelina Jolie är två skickliga, framgångsrika och mångsidiga skådespelerskor. Båda har spelat djupa dramaroller. Båda har visat upp en komisk ådra. Båda har gestaltat självständiga actionhjältinnor på vita duken: Weaver som Ellen Ripley i ”Alien”-filmerna (fyra stycken), Jolie som Lara Croft i ”Tomb Raider”-filmerna (två stycken). Skådespelerskorna är de två som jag instinktivt kommer att tänka på när jag tänker på actionhjältinnor som har gjort avtryck på olika sätt. I mina ögon är de tidstypiska representanter för hur en hjältinna framställs. Karaktärernas ursprung skiljer sig åt då Lara Croft härstammar från ett tv-spel till PlayStation gjort för män, medan Ellen Ripley är en filmfigur som ursprungligen var skriven för en man.

Syftet med den här uppsatsen är att jämföra actionhjältinnan i ”Alien”-filmerna (Ellen Ripley) med actionhjältinnan i ”Tomb Raider”-filmerna (Lara Croft) ur ett genusperspektiv, och att analysera utmärkande karaktärsdrag hos respektive leading lady.

Vem vill inte ägna en halv termin åt att närläsa dessa två filmer? Jag vill och ska! Det ska bli intressant att se vad som skiljer actionhjältinnorna åt och om olikheterna verkligen är så stora som man först kan tro.

* Veckans filmdos i undervisningssyfte: ”Do the right thing”, ”I’ve heard the mermaids singing” och ”Intermezzo”. Variation förnöjer.
* Veckans humorprogram: ”Hey Baberiba” på TV4. Har ryckt upp sig. Sköna parodier.
* Veckans tv-flopp: Rockige Idol-Sebastian som misslyckades med sin version av Kents ”Musik non stop”. Annars är Sebbe bra, men det finns bara en dyster Jocke Berg som kan spika den låten.
* Veckans absurda humor: ”Monty Python and the Holy Grail” på dvd. Sjung med i låtarna på extramaterialet, eller låt bli. Riddarna säger fortfarande ’Ni’.
* Veckans suck: Att lysande ”Serenity” går dåligt på bio i USA (18 miljoner dollar är en blygsam summa). Kanske saknas det hype och en stor filmstjärna? Sorgligt läge.
* Veckans auteur: Ingmar Bergman. Kolla in Sveriges mest kända regissörs sprillans nya hemsida. Allmänbildning för filmintresserade.