No direction home - del 2

Förra måndagen gick första avsnittet av Martin Scorseses ”No Direction Home” på Kunskapskanalen. Då skrev jag i euforiska ordalag om det kärleksfulla porträttet. I dag kan jag nästan inte förstå vad som hände. Jag tror att han skulle kunna korta ner sin film till hälften, Scorsese, det hade vi alla vunnit på. Därmed inte sagt att andra delen var mycket sämre än den första, nej inte alls, men tillsammans blir det bara lite för överväldigande och snudd på oseriöst.

Jag kan lätt förstå filmmakarens kärlek till Dylan och hela den fantastiska repertoar som jag också prisade förra veckan, men det smög sig in en riktigt ful och otrevlig ton i Dylans sätt att vara på när han helt obstinat gav upp den akustiska protestsångarnisch han så motsträvigt (men fullständigt medvetet) hamnat i. Ja, du läste rätt. Och i sanning det är inte bara denna sättning som är motsägelsefull kring Dylan. Filmen målar upp en bild av en jagad, utbuad och till och med hatad man, som försöker sig på det fantastiska konststycket att krossa myten om sig själv som vänsterrörelsens främste förkämpe och byta ut den mot den sång och dansman han säger sig vara. Frågorna som jag måste ställa mig är:

*Varför försöker man först framstå som Woody Guthries arvtagare som arbetarnas och folkets talman, för att sedan säga sig aldrig ha menat att ge sig in i politik - eftersom han tror på människans egen förmåga att ta beslut (han hoppade ju aldrig på tåget Bruce Springsteen och grabbarna när de spelade för att Bush inte skulle förlänga sin presidentkanditatur förra året)?

*Varför är mannen så förbaskat otrevlig mot alla i sin omgivning?

Jag tror visserligen att, efter att ha sett denna späckade dokumentär, mannen är en oerhört skicklig affärsman. Han vet hur mycket mystik han behöver frammana för att han ska fortsätta att vara intressant. Men motsägelsefullheten är total.

Att Dylan i denna andra del av filmen framstår som en motvillig Kristusgestalt stör mig också oerhört med tanke på hur gnällig och skruvad hans konst är. Det är med stor motvillighet jag låter Bob passera som geni. Faktiskt är han icke tillnärmelse ett geni i mina ögon. Men han är en stor och skicklig hantverkare som med känslighet och öga för hur man uttrycker sig har en berättigat fantastisk månadslön. Räcker inte det? Martin Scorsese! Måste du helgonförklara den gamle surgubben? Dock står jag fast vid förra veckans: Om du missade serien på Kunskapskanalen, så tycker jag att du måste skaffa DVDn, och det ska du göra, inte för att du är ett Dylan fan, utan för att det är en fantastiskt välgjord dokumentär om en man som kommit att stå för så oerhört mycket för den numera liggsårsgamla generationen 40-talister som snart går i pension.