Sagan i lala-land; Hollywood

Maskineriet Hollywood är mer än bara filmindustrins mest intressanta och omtalade ämne – det är dess centrum och drivkraft. Det är ett ideal, en dröm för många, en mardröm för fler. Hollywood är en enorm maskin som suger åt sig allt från pengar till talang till drömmar till kokainberg i Tony Montana-kaliber. Detta är antaglingen det som gör Los Angeles, Lala Land, till något så tilltalande för nya, hungriga filmskapare. Dess makt och dess illusioner. Det finns en vacker sida, till exempel den som berättar hur Don Simpson kom som mobbad unge från iskalla Alaska till att bli stadens mest framgångsrika producent, eller den om hur manusförfattaren Joe Eszterhas kom att gå från att vara Ukrainsk flykting till att bli industrins mest inflytesrika manusförfattare någonsin.

Men för varje sagoberättelse från Maskineriet finns även en hemskare version av sanningen. Vi dyker ner i Hollywoods mörka sida och tar oss genom illusioner, fasader och hägringar, in till dess riktiga verklighet när den är som hemskast(och roligast); följ med till Sagolandet Lala Land, adress Hollywood.

Alla vet att det inte är lätt i Hollywood. Det förekommer hemskheter. Prostituerade hyrs in, kokain snortas och den ena efter den andra aspirerande skådespelerskan utnyttjas och spottas sedan ut utan minsta eftertanke. Whatever. Detta är Hollywood. Där drömmar kan gå i uppfyllelse i Brad Pitt manér där man ena dagen står i en kycklingdräkt och den andra är superstjärna. Eller motsatt där man kan jobba ihjäl sig hela livet för att få en film producerad, få den sönderklippt, manipulerad och förstörd, precis som man själv. Det är ingen nyhet. Det är inte ens unikt för filmbranschen utan ser precis likadant ut på till exempel musikfronten. Det är dess appeal.

Men det finns något som skiljer Hollywood från alla andra pengarindustrier. Och det är att ifall pengarna finns så finns det inga, absolut inga, gränser. De två senaste böckerna jag har läst är manusförfattaren Joe Eszterhas självbiografi ”Hollywood Animal” och journalisten Charles Flemmings biografi om monsterproducenten Don Simpson, ”High Concept: Don Simpson and the Hollywood Cultures of Excess”.

Någonting som är återkommande i båda biografierna är att det inte finns några som helst gränser. Alls. Det finns absolut inget man inte kommer undan med så länge man fyller biosalongerna. Och när man säger absolut inget, då menar man också absolut inget.

En del av historierna som berättas är så bisarra och ur den här världen att man nästan tror att Hollywood inte är en riktig plats, utan egentligen en fiktiv sagovärld berättad i en blandning av Charlie Kauffman och The Twilight Zone. Först skrattar man åt innehållet och vad dess galningar haft för sig, sedan skakar man på huvudet för att till sist nästan vilja lägga ner boken i rädsla av vad som kommer att berättas här näst. För det är inget annat än total bisarrhet och galenskap.

Ett par av de roligare berättelserna kring Don Simpson är den där han berättar för kollegan Joe Eszterhas om en klassåterträff. Simpson var kort och tjock i skolan. Han var mobbad och aldrig ens i närheten av en tjej. Men nu var han världens mest framgångsrika producent tillsammans med hans filmbroder Jerry Bruckheimer. Han skulle visa sina gamla klasskamrater. Han skulle ge igen för att de behandla honom som en loser. Och som han gjorde det.

Återträffen var på en fotbollsarena. Medan alla andra kom som vanligt folk genom dörren och i tid tänkte Don ta en annan väg. Sen, och i helikopter, landade han på fotbollsplanen. Med två inhyrda playmates under vardera arm. Han tar sig ett varv runt alla klasskamrater och skakar deras händer utan att säga något. Efter en halvtimme hoppar han in i helikoptern igen och flyger iväg. Enligt Don var det hans bästa dag i hans liv.

En annan är där han skulle intervjuas av en journalist på sitt kontor. Han anländer sent, runt klockan tre på dan och sätter sig bakom sitt skrivbord. Det första han gör är att hälla upp en fyra fingrar tjock Jack Daniels, drar ett par linor och säger till journalisten att det inte finns något bättre sätt att börja dagen på än att skälla ut nån dum jävla manusförfattare. Framför journalisten ringer han upp en stackars utvald och skäller ut denne i en halvtimme om dennes senaste manus. När han är klar en halvtimme senare börjar intervjuen.

Joe Eszterhas har ocskå ett par stycken. Favoriten är den då det skulle avgöras vem som skulle spela huvudrollen i det kommande projektet ”Flashdance”. Kandidaterna var de tre då okända skådespelerskorna Leslie Wing, Demi Moore och Jennifer Beals. Lösningen var enkel. Man filmade en av nyckelscenerna med samtliga tre med ett riktigt filmteam med musik och ljud, precis som det skulle vara i den riktiga filmen. Man gick sedan till varenda manlig anställd på filmföretaget och bjöd in dem till en specialvisning. De gavs öl och chips och fick precis innan visningen budskapet: ”Vem av dessa tre skulle ni helst vilja knulla?”. Jennifer Beals vann stort och fick rollen.

Dessa är småberättelser som både är bissara och roliga, som på något sätt verkar höra hemma i Hollywood. Men de är bara de ”finare” av berättelserna. En betydligt hemskare är den om megaproducenten Robert Evans, som produerade Joe Eszterhas megahittar Basic Instinct och Sliver.

Sharon Stone som spelar huvudrollen i båda var livrädd för honom och vägrade att arbeta med honom. Hennes anledning? Evans hade slagit hennes väninna sönder och samman efter att ha drogat och haft sex med henne. Glöm förövrigt allt ni har hört om Players i Hollywood. Evans var den absolut största vars sexuella eskapader är i lika stora siffror som porrskådisen Ron Jeremy. Ifall Sharon Stone inte skulle stödja Robert Evans klippning av filmen Sliver, skulle han döda henne. Tomt hot? Kanske. Men på den här tiden var det allmänt känt att Evans redan fått tre männsikor mördade. Eszterhas sa att detta var ”bullshit”. ”Han var djävulen inkarnerad, men inte kapabel att få någon mördad.” Tur att Sharon stödde Evans klippning och att vi slapp få reda på ifall det var sant eller inte.

En annan är de olika historier som kommit från bordellerna runt om i Hollywood där Don Simpson var en av de mest flitiga klienterna. Det är inga fina historier, och då inte därför att han legat med mer än tusen prostituerade. Det har Charie Sheen öppet erkänt också. Utan det hemska är vad han hade för sig med dem. En sadomasokism utan like, förnedringar och brutalitet som speglade hans sjuka sinne.

Don Simpson var ett monster, både i sinnet och rent kroppsligt. Han var så missnöjd med sin kropp att han opererat den fler gånger än de flesta i Hollywood, och då även sin penis. Operationen gick extremt fel och lämnade den blå och deformerad. Ha då i åtanke att Simpson varken var en kvinna eller skådespelare som måste tänka på sitt utseende för att hela tiden vara på top av sin karriär. Tvärtom, han var producent! Kvinnor flockades runt honom för att få en roll i hans nästa film och hans utseende skulle aldrig kommit i hans väg. Ändå, High Concept var hans trademark. Han skapade det och han levde det. Och han dog av det.

Don Simpsons obduktion är en av de hemskaste någonsin, där boken som beskriver den tar upp två hela sidor (!) för att lista alla droger som hittades i hans blod. Allt från valium, till libirum till kokain och metadon. Han dog i en hjärtattack på toaletten, när han läste Oliver Stones självbiografi. Och då Oliver Stone försökte bli av med sitt kokainberoende när han skrev ”Scarface” i Paris levde Don Simpson Tony Montanas liv med berg av kokain. Tillsammans med sprit, smärtstillande och allt annat som man kan pumpa kroppen full med.

Simpson försökte dock att bli av med sitt beroende och fick sin privata läkare att flytta in hos honom. Ett par dagar senare var läkaren död – i en överdos. Även en prostituerad hittades död en gång hemma hos Simpson i en överdos/misstänkt självmord. Simpson klarade sig dock undan.

Joe Eszterhas har klarat sig bättre, om än marginellt. Han drabbades av ett enormt alkoholberoende och efter att hans sista film ”An Alan Smithee Film: Burn Hollywood Burn” blev årets skämt drog han sig tillbaka. Han lever nu i Cleveland med sin nya fru. Än. På tal om nya fruar verkar det vara status att ständigt ha en ny fru i Hollywood. För att återgå till Evans, han har varit gift totalt sju gånger hittills. Och? Ingmar Bergman har ju avverkat fem stycken! Ja, men förhoppningsvis skulle han känna igen samtliga ifall de kom fram till honom på en restaurang. Inte som Evans som efter att en kvinna sa hej till honom kommenterade till sin vän bredvid ”Undrar vem hon var. Måste ha satt på henne nån gång”. Vännen svara ”Det är ju din exfru!”.

Joe Eszterhas och Robert Evans vägar har korsat varandra många gånger. En av de första gångerna var efter att Eszterhas skickade in ett första utkast av Sliver till sin producentvän Evans. Evans skickade ett svar. På Joes dörr knackade en prostituerad på, iklädd endast en lång päls. Hon öppnade den och tog ut en lapp från sin vagina och gav den till Eszterhas. På den stog det ”det bästa första utkastet jag någonsin läst. Love, Evans.” Eszterhas kommenterade i sin självbiograi ”den luktade underbart”.

Jag skulle kunna förtsätta och fortsätta, och detta endast från dessa två böcker. Det finns hela bokhyllor fylla med dessa typer av berättelser från sagovärlden Hollywood. Dock så måste jag erkänna att trots allt elände så finns det en fascination i Maskineriet. Kanske just därför Hollywood är den enda branschen som kommer undan med just allt. Så länge filmerna fyller biosalongerna det vill säga.




/Filip Gieldon, filmstuderande i London
Filip54@hotmail.com