Å, se Kleveland går - äntligen?

Jag var på Umeå Internationella Filmfestival för ett par år sedan och satt vid ett cafébord, granne med två män i filmbranschen. Jag kunde inte låta bli att lyssna på samtalet om svensk filmpolitik. Åse Kleveland, chef för Svenska Filminstitutet (SFI), fick några rejäla kängor och svordomarna haglade. Utan att vara ett dugg insatt i svensk filmpolitik, kan jag nog säga att jag förstår dessa besvikna herrar.

När nu Kleveland stiger ner från tronen har hon förmodligen både fans och fiender. Fansen bör vara de etablerade filmmakarna medan fienden består av hårt arbetande independent- och filmstrebers som aldrig får chansen att producera det de vill eftersom filmstödet länge gått till alla möjliga felprojekt. Och det är väl lite det det handlar om. SFI har stött alla möjliga projekt som sedan floppat kopiöst t.ex. Hoberts "Tre solar", som ska vara en av svensk filmhistorias mest katastrofala filmproduktioner. Därtill finns ett antal film och teveseriefloppar.

Och fienden skyller allt på Kleveland som enligt dem favoriserar hejdlöst bland möjliga bidragstagare. Nu vill Kleveland flytta hem till Norge igen och SFI står tillfälligt utan chef. Spekulationerna på möjlig tronföljare har inte hunnit ta fart än, men samtidigt som regeringen tidigare bestämt sig för att satsa på svensk film, bör det vara någon som har lite bättre känsla än Kleveland. Det handlar om lite pengar med produktionsekonomiska mått sett och talangerna ute i riket är många. Jag håller tummarna för att tronskiftet ska innebära ett mer nyanserat filmsverige som vågar satsa på nya förmågor i större utsträckning.