VECKOKRÖNIKA #21 - dubbat & rubbat

VECKOKRÖNIKAN fyller 18 och blir myndig. Detta firas denna vecka med en daglig krönika från måndag till fredag. Och möjligtvis ett obegränsat alkoholintag till helgen, alternativt en bra biofilm utan lobotomerade ungdomsgäng i närheten.

Att dubba riddare är helt okej för en viss tidsepok. Men att dubba spelfilm är lika friskt som att dansa riverdance i ett klocktorn. Undertexter är absolut att föredra.

Under 1930-talet fick ljudfilmen sitt genombrott i Sverige och stumfilmen lades på hyllan. Därmed fick man överväga hur man skulle göra de utländska filmerna begripliga för biopubliken. Skulle man ha en tolk som satt i ett litet bås i salongen och förvrängde rösten? Inte direkt. Två metoder prövades: undertexter på svenska och inhemsk röstdubbning. Tack och lov ogillade testpubliken dubbningen, varpå den i princip bara kom att användas i samband med tecknad barnfilm. Textning blev normen.

Undertexter var ett billigare alternativ, men krävde läskunnighet. I diverse länder i Europa gick man en annan väg och hängav sig åt dubbningens oädla konst. Än idag dubbar tyskar och italienare spelfilm för glatta livet. Men vad jag förstår görs det inte hur som helst. En specifik röstskådespelare dubbar alltid samma filmstjärna. Det som man är van vid, dvs antingen dubbning eller text, är förstås det som känns naturligt.

Personligen har jag svårt för fenomenet. Jag vill helst uppleva det engelskspråkiga originalet med dess röstlägen, eventuella ordvitsar och fingertoppskänsla. Hinner man inte uppfatta alla nyanser så har man undertexten som stöd. Att byta ut röster på skickliga skådespelare som exempelvis Anthony Hopkins i ”När lammen tystnar” eller Sigourney Weaver i ”Alien” skulle ju sänka de filmerna totalt, usch. Tänk er Peter Jöback röstdubba Arnold Schwarzenegger i ”Terminator”: ”Jag kommer tillbaka.” Vilken inlevelse! Oförglömligt.

Fotnot: Tecknad och animerad film lämpar sig däremot för dubbning, så att kidsen hänger med. Men då får gärna originalversionen visas också.

* Veckans dvd-sport/drama/action: ”Friday Night Lights” med Billy Bob Thornton. Bättre än väntat.
* Veckans dvd-humor: ”Kvarteret Skatan”. David Batra och Johan Glans är kungliga!
* Veckans skräp-dvd: ”Death Valley: The Revenge of Bloody Bill”. Sämre än sämst.