VECKOKRÖNIKA #22 - intervju om Wallander

Boken ”Solskenslandet – svensk film på 2000-talet” utkommer till våren på Atlantis förlag. Med anledning av detta så anordnades förra fredagen (4/11 2005) en eftermiddag med korta och intressanta föredrag av uppsatsförfattarna, de flesta lärare och forskare i filmvetenskap vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Lund.

En av föredragshållarna var filmdoktoranden Michael Krona. Han talade under rubriken ”Hollywood i Skåne: Wallanderprojektet på Österlen”. Med tanke på min hatkärlek till de massproducerade Wallander-filmerna så spetsade jag öronen under detta föredrag. Michael ställde därefter upp på en intervju.

Tellusfilm: Varför gör man så många Wallander-filmer, handlar det om en Beck-effekt?
Michael Krona: Det handlar naturligtvis om att man såg hur bra Beck fortfarande går hos den svenska publiken. Med Wallander har man dessutom redan sålt visningsrätter till ca 10-tal territorium runtom i Europa, eftersom Mankell är så populär internationellt. Genom att göra fler filmer än bara en eller två, kan man nu sälja ett helt paket med en stark tro att det kommer ge bra intäkter.

TF: Vilka finansiärer har Wallander-projektet och vilken part tjänar mest på filmerna?
MK: Samproducenter är Film i Skåne, TV 4, ARD/Degeto - tillsammans med produktionsbolaget Yellow Bird Films. Stöd kommer från kommunerna i sydöstra Skåne, Ystad kommun, Sparbanksstiftelsen Skåne, Sparbanken Syd, Färs & Frosta Sparbank, Skurups Sparbank. Region Skåne har också bidragit. Sen tillkommer inkomster från försäljning av visningsrätter till Canal +, DR, TV2 Norge. Som du märker är det ett stort finansieringsarbete. Vem som tjänar mest är svårt att säga - man har olika intressen. Kommunerna och Film i Skåne exponeras för ett stort antal människor, vilket genererar turisminkomster. TV-bolagen tjänar reklamintäkter. Jag tror TV-bolagen gör de största ekonomiska vinningarna.

TF: Under ditt föredrag nämnde du att ”Wallander: Byfånen” klättrade upp på dvd-toppen trots usla recensioner. Hur kommer det sig?
MK: Intensiv marknadsföring, samtidigt som jag inte tror den större allmänheten bryr sig så mycket om kritiken. Hade den gått upp på bio tror jag inte den hade gått särskilt bra på dvd. Nu var folk nyfikna.

TF: Vad skiljer en bio-Wallander från en dvd-Wallander?
MK: Främst handlar det om bildspråk och fokuseringspunkter. I biofilmer vill den presumtive åskådaren ha en påkostad, audio-visuell upplevelse. Man har betalt biljetten och filmen behöver inte på samma sätt som TV (dvd)-filmerna behålla åskådarens intresse. Det lilla formatet inbjuder mer till ett snabbare bildspråk och kvickare dialog (gärna relationer).

TF: Du hade en tes om att Wallander-filmerna handlar mycket om komplicerade relationer. Kan du utveckla det?
MK: Jag försökte säga något generellt analytiskt, och konstaterade att kriminalhistorierna föds ur någon form av komplicerad relation. I ”Innan Frosten” har vi far-dotter i centrum, i ”Bröderna” invandrare-svenskar, i ”Mörkret” vuxnas missbrukande av förtroende hos barn osv. Det går att analysera ur andra aspekter, men jag tycker detta är ganska framträdande i filmerna, och det går i viss mån även igen i den svenska kriminalgenren i övrigt.

TF: Vad tycker du om att de flesta pratar stockholmska (med något enstaka undantag i form av biroller som pratar överdriven HippHipp-skånska) trots att filmerna utspelar sig i Skåne?
MK: Som författare till just detta kapitel är det inte min uppgift att döma filmerna. Men jag kan väl hålla med om att jag tycker att det stör och inte ger filmerna någon större autencitet - att det känns fel helt enkelt.

TF: Vilken av filmerna gillar du mest respektive sämst och varför?
MK: Än en gång, vilken som är bäst respektive sämst är ovidkommande i min text. Men jag kan väl här säga att jag tycker filmerna tar sig, dvs har gått bättre ju fler som kommit. De börjar sätta sig.


Wallander-recensioner på Tellus:
Innan Frosten
Wallander 2: Byfånen
Wallander 3: Bröderna
Wallander 4: Mörkret