Jakten på god underhållning

Köp ett liv!

Jaja, vi vet… Sverige befinner sig just nu i en ”real life” noja och stora delar av det svenska folket sitter fastklistrade framför TV apparaterna för att följa Baren, Villa Medusa, Expedition Robinsson, Nalles Show och andra tramsprogram som ska dokumentera människans flockbeteende. Egentligen uppvisar dessa program inte så mycket mer än att människan är förvånansvärt lik djuren. Vi bildar smågrupper inom den stora gruppen, vi mobbar och fryser ut de som inte passar in för att slutligen få denne att lämna gruppen, död eller levande. Var tog den mänskliga intelligensen vägen, den som ska skilja människan från djuret?

När Kanal 5 pumpar ut sin jingel om ”Big Brother 100 dagar” hundra gånger om dagen, så kan man ju inte göra annat än att sucka. Inte ett till!!! Och jag förstår inte alls varför detta program nu ska vara speciellt. Vem är idiot nog att vilja leva i 100 dagar isolerad från omvärlden, det är den stora frågan. För att det behövs idioter och puckade människor till detta, precis som i alla andra liknande program, är ju solklart. Men ändå så älskar vi det!
Och det gör mig ärligt lite bekymrad.

Någon berättade om ett program i USA som heter ”Marry a millionaire” och som helt enkelt är vad titeln antyder. Vinn tävlingen och gift dig med en miljonär. Igen, sådana här program kan man göra i USA för de är inte riktigt kloka ”over there”. Succefilmen The Truman Show som kom ut för ett par år sedan, var just en tagg i sidan på TV-tittarfolket, de som dag ut och dag in roar sig över andras misslyckanden och framgång. I The Truman Show har en människa adopterats av ett TV-bolag som foster i mammas mage och varje sekund av hans liv sänds över hela världen. Jag tror knappast att regissören Peter Weirs syfte med filmen är att ge alla världens TV-producenter en briljant idé att söka efter föräldrar som vill ställa upp på att göra sitt barns liv till en TV-såpa, utan tvärt om, att fråga vad tusan är det som vi idag uppfattar som underhållning. Vi ska inte tycka att The Truman Show är en underhållande och trevlig film. Nej, vi ska bli fundersamma och rannsaka oss själva. Men saken är den att vi tar hela tiden steget närmare ett program som The Truman Show. Och just nu känns det som om Sverige lika gärna skulle kunna vara först i världen med att slutföra idén.

Så vad tycker vi då är underhållning? Själv uppskattar jag program som Spin City, Fraser och Friends och försöker aldrig missa en något av dessa program. Sedan ”real life” programmen introducerades så har tittarsiffrorna rasat för just dessa och istället sitter man där framför dumburken, för att se dumma människor göra dumma saker. Här behövs inga skådespelare och de som ställer upp får knappt betalt, möjligtvis vinner de Det Stora Priset om de har tur. För TV-kanalerna så är detta naturligtvis en guldgruva. Inga manus behövs (nåja, min övertygelse är ändå att det sitter en liten producent och vinklar programmen precis som han vill ha det), inga dyra skådespelare och man kan styra utvecklingen genom att låta en Dogge eller Jochen vända upp och ned på tillvaron. Voila! Och svenska folket älskar det!!

I jakten på den goda underhållningen antar jag att jag får sakta ner lite och invänta att denna hysteri ska ebba ut. Om den nu någonsin gör det. Och det hoppas jag verkligen att den kommer att göra för annars finns risken att svenska folket blir lika dumma som de ”over there” och det får ju faktiskt inte ske! Och om någon frågar mig om jag skulle kunna tänka mig att adoptera bort mitt barn till Kanal 5 skulle jag blankt säga nej. Men det är klart, betalar de en hyra så kanske….