Den 16e årgången av Stockholms Filmfestival har gått i mål

De tio mest spännande och hektiska dagarna för filmälskare i Stockholm är nu över. Stockholms internationella filmfestival är slut. Hur var den? Dominerande mainstream, Avant Garde, indie, asiatiskt eller en salig blandning av allt? Svaret är – varken eller.

De senaste två åren har Stockholms filmfestival skämt bort sina besökare med en salig blandning filmer från världens alla håll och kanter. Den gemensamma faktorn har varit att nivån legat som allra högst. Bara ett mindre urval av filmer och gäster från den 14e och 15e årgången är Kill Bill, Go, Dark Water, Melinda Melinda, Alexander, Oldboy, Goodbye Lenin, Masjävlar, 15, Infernal Affairs, Memories of Murder och besök av Oliver Stone och David Lynch. Därför är det inte helt förvånande att årets festival i jämförelse verkat ganska blek.

Det ska dock direkt sägas att den inte på något sätt var dålig. Långt ifrån. Än en gång fick man njuta av film som man annars aldrig hade kommit i kontakt med, till exempel grekiska Hardcore och sydkoreanska A Bittersweet Life. Vidare fick vi njuta inte bara av en, utan två filmgenier i David Cronenberg och Terry Gilliam.

Men visst var det inte lika pompöst som tidigare då öppningsfilmerna var Kill Bill som hade Europapremiär och Melinda Melinda som kom med en liten inspelad hälsning från dess regissör Woddy Allen. Och trots att det var en riktig kick att få träffa Cronenberg, mannen som skapat Crash och Videodrome, var de stående ovationerna långt ifrån lika högljuda och långa som när Oliver Stone fick ta emot sitt lifetime achievement award, virrig och kokainad samtidigt som Ronny Svensson försökte intervjua honom om hans tidigare filmer.

Det har varit ett mellanår, ett steg ner från fantastisk till bra. Detta är något man knappast kan klandra festivalarrangörerna för. De lyckades bland annat locka till sig en hel drös med regissörer, producenter och manusförfattare till de filmer som visats vilket har lyft underhållning markant. Bland annat var den notoriske TV-spels regissören Uwe Boll på plats med sin nya senaste kalkon BloodRayne och bad besökarna att inte fulfilma hans nya skapelse i biosalongen – detta hade tydligen förstört väldigt mycket för hans tidigare filmatisering av House of the Dead. Det som genast susade genom biosalongen var självklart ”vem i helvete skulle riskera att banda den skiten?”. Men men, Uwe har äran att inte bara ha en, utan två filmer på IMDBs botten 100 filmer och BloodRayne är inte långt ifrån. Det är status!

Vidare så var det likt; en amerikansk medelstor film var öppningsfilmen i form av A History of Violence, Asien och amerikansk independent dominerade och de mest intressanta filmerna var förlagda till skräpbiograferna ute på Gärdet. Och juste, det fanns som vanligt också med en svensk storfilm, Storm. Den ska vi inte tala om för mycket här dock för då blir den här krönikan på tok för lång. Håll er borta dock, det är tipset.

Samanfattningsvis är man nöjd och applåderar, dock endast vänligt och sittande. Man hade gärna hoppat i sin stol som tidigare, men tyvärr vore det inte rättvist. Festvalen var sämre än den tidigare varit. Men den kommer antagligen att ta upp sig nästa år. Film i år har ändå varit hyfsat begränsat och flera av de återkommande regissörena har precis haft sina mästerverk skapade, vilket naturligt betytt att deras nästa verk som i år kommit gått ner sig ett steg. Till nästa festival hoppas vi på minst lika mycket Asien, en riktigt stor regissör på plats, åter en bra svensk film och en ny film av Daniel Wallentin, en väldigt lovande svensk regissör. Lycka till!

Bäst: Oavgjort mellan Kiss Kiss, Bang Bang och A Bittersweet Life

Sämst: Storm, utan tvekan.

Årets ’Takeshi Kitano’, dvs. årets skummaste film: Självskrivet till Takeshis, en film av Takeshi Kitano där han spelar sig själv och en person som ser ut precis som han, allt utspelande sig i en dröm. Tror jag.

Största chocken: Att svenska Storm på något otänkbart sätt vann publikens pris. Måste ha varit seriöst med crack i läsken den visningen. Hur går man från Oldboy till Storm? En sann Shakespearetragedi... eller JFK konspiration. Inte säker än.

Minsta chocken: Att arrangörerna fortfarande talar på en sådan hackig svenska att man skamset sjunker ner i biostolen när den kommande filmen och regissören presenteras.

Överraskningen: Kortfilmen Mebana av svensken Daniel Wallentin. Helt underbar kortfilm med sets och färger som skulle göra Tim Burton avundsjuk. Året innan vann han 1km film på festivalen; ser ut som om vi har en riktigt fin svensk filmskapare framför oss.

Överaskningen 2: Att varken jag eller min kompanjon ens var nära att somna på Fightnight; 3 fightfilmer i rad mellan kl 24-06.

Det största skämtet: När jag blev frågad om leg, två gånger, för att få ta ett glas vin på visningen av A History of Violence. Så går det när man är nyklippt och snyggt plattångad. Den amerikanska volentären höll på att få stryk få en hjärtattack när orden ekade genom biografen; JAG ÄR 22!!

Roligast: Kiss Kiss, Bang Bang, delat med att Uwe Boll smyger ut innan hans nya film är slut för att slippa den givna lynchningen. Ett missförstått geni i sann bemärkelse.

Filmen som måste startas om efter två minuter i sann festivalanda, helst framför ögonen på dess regissör: A History of Violence.

Årets konstigaste: Att inte Bröderna Grimm visades, med tanke på att dess regissör Terry Gilliam var gäst på festvalen.

Årets syndare: Jag, som smög ivåg från festivalen en gång för att se nya Harry Potter. Den var grym.

Årets film som missades: Stoned. Fan, verkade bra. Och Tuva är med. Faaan.

Årets bästa biograf: Astoria, som alla andra år. Finare biograf finns antagligen inte i Stockholm.

Årets sämsta biograf: Inte sämsta biograf, men sämsta nyhet, att biografen Röda Kvarn stängs! Nej! Där man bland annat såg 15 – feturette. Skandal.

Årets mest givna snacks: Som vanligt Red Bull. Vad hade vi gjort utan den?

Och årets absolut bästa nyhet: Att det verkade vara rekordmånga på festivalen i år, trots det glesare utbudet. Förhoppningsvis blir vi extra belönade för det nästa år!

/Filip Gieldon, filmstuderande i London