En manusförfattares stora bluff

Bland alla filmfantaster finns det nog väldigt få som inte nu och då drömmer om den rikedom och berömmelse som framgång i filmvärlden kan erbjuda. Men hur är det egentligen. Blir man stenrik och berömd om man medverkar i film? Låt oss bena i detta något.

1987 fann jag att jag av någon konstig anledning hittade mig i Los Angeles-området på ett minst sagt slitet hotell i utkanten av Culver City. Lugnt sörplade jag i mig min vattniga Budweiser, då en av de s.k. servitriserna frågade om jag ville beställa morgonens sörja. Hon tittade på mig som om jag var just uppkrupen från ett hål i marken. Jag hade dagen innan kommit från en, minst sagt, skitig expedition i Mexiko och hade ramlat i sängen med kläder och allt. Utan större försköningskampanjer släpade jag mina trötta ben ner till restaurangen följande morgon och där satt jag nu med 1 veckas skäggstubb, ihåliga ögon och slitna kläder.
”Visst vill jag det”, artikulerade jag med min mest brittiska accent.

För att göra en long story shortare, så slutade det hela med att servitrisen Christina och jag ingick i ett samtal som gav mig unik insikt i hur det är att vara ”skådespelare” och extraknäcka som servitris, precis som många söta tjejer i Hollywoodfilmer gör, until they get a chance to do their…stuff!
Christina hade inte haft ett endaste ett skådespelarjobb på 4 år och det sista hon hade gjort var, att hon agerade statist med en ynka replik i någon medelstor filmproduktion. Numera orkade hon inte ens söka jobb inom branschen längre. Hon tyckte att hon var för gammal att tävla med unga, yppiga modeller.

Hur som helst, så berättade hon glatt att hon höll på att gifta sig med 22-årige framtidsstjärnan Sam, som minsann redan nu var en framstående manusförfattare. Han hade skrivit manus till många avsnitt av någon såpa och tjänade storkovan. Sammy var hennes biljett tillbaks till berömmelse och ära. Kanske inte som skådespelare, men eventuellt som casting director eller producent. Jag lyssnade artigt och släntrade sedan upp till mitt rum för att sova.

Nästa gång jag släpade ner mig höll solen på att gassa ihjäl mig. Det var tid för lunch. Jag hade ombonat mitt fjäs och installerat mig i bättre kläder. Christina vinkade till mig och jag gick fram till henne. Hon presenterade mig för Sam, som lägligt nog hade beslutat att dinera på Christinas fik. Hälsa, hälsa och jag slog mig ner.

Sam verkade vara en allvarlig och seriös typ med runda stålbågsglasögon och tunt, fjunigt skägg. Han verkade äldre än sina 22 år och helt opassande för Christina som garanterat hade passerat 35-års kalaset. Sam arbetade deltid som receptionist på ett hotell och skrev sina alster på sin fritid. Sakta men säkert fann jag, att Christinas optimism och förväntningar var lätt orealistiska. Sam hade skrivit två avsnittslånga manus till en såpa för en lokal TV-kanal. Sedan skaffade kanalen en annan skribent och Sam fick gå.

Han menade att det egentligen var ganska bra för nu skulle han koncentrera sig på att skriva det där kanonmanuset som skulle ta honom och Christina hela vägen till Beverly Hills. Sure baby, tänkte jag och föreställde mig tanken att Sam verkligen lyckades och blev en eftertraktad författare med massor av dollars på banken. Skulle han då släpa med sig stackars, spinkiga och slitna Christina? Knappast, trodde jag. För en stund glittrade det till i Sams ögon. Det var antagligen drömmarna som fick övertaget en stund. Sedan återvände han till fiket. Trodde jag.

Sam hade tydligen någon kortare utbildning i litteraturvetenskap och var helt klart en allmänbildad och trevlig, välartikulerad typ att umgås med. Han berättade att han är bara en av 25 000 mer eller mindre aktiva skribenter i Los Angeles med omgivning. En stor del av dessa skickar sina alster till såväl TV som filmindustrin. Med tanke på att den mäktiga filmindustrin tänder på högst 3 nya manusförfattare per år, så är chanserna att lyckas mycket begränsade. Gissa vems illusioner kraschlandade. Ja, ja, även jag har drömt tanken!

”Hur skall man då göra för att lyckas”? frågade jag sådär halvt intresserat och fick en liten guide till hur det hela går till:
1. Till att börja med skall man ha en bra story. Försök komma ihåg om idén redan är använd. Det lönar sig inte att skriva ”Borta Med Vinden” en gång till, eller hur? Skriv ner storyn som en novell eller roman. Oavsett om den blir någon gång godkänd eller refuserad kan man vara stolt över att man skrivit något av betydelse. Om inte för någon annan, så i alla fall för en själv.
2. Granska verket kritiskt. Låt någon annan, helst många, läsa det och ta kritiken på allvar. Gör en s.k. ”Kill Your Darling” = redigera kraftigt, slopa och skriv om och om igen trots att verket verkar perfekt i dina ögon. Tro på kritiken. Du skriver inte för dig själv, utan en betalande publik.
3. Gör en kortare version på några sidor. Finslipa den tills den ser intressant ut. Be kritikerna läsa den.
4. Skriv en kort ”plot summary” på tre fyra meningar. ”20 words or less” är ett föråldrat uttryck i filmvärlden, men kan ha en viss betydelse ännu. Beskriv alltså i korthet vad handlingen går ut på.
5. Om du inte har vänner i filmindustrin, skicka då den korta beskrivningen tillsammans med den förkortade versionen till den avdelningen eller den specifika person som har hand om manusförslag. De riktigt modiga skickar sina alster direkt till filmfolk, producenter, regissörer och skådespelare. Var beredd på att bli refuserad om och om igen. Var beredd på att aldrig få ett svar över huvudtaget.
6. Skulle du nu tre år senare se, att ditt verk har blivit film utan att du fick medverka, kan du stämma studion på stora pengar. Då kan det vara bra att ha originalberättelsen daterad, underskriven av vittnen och inlåst i ett kassavalv. Var beredd att förlora, för advokater är dyra, men det finns fall där studion har betalat i godo för att undvika rubriker.
7. Passa på att skicka dina alster till förlag. Vem vet, någon kanske nappar på din filmidé och ger ut en bok i stället. Då ökar chansen att bli involverad i filmvärlden.
8. Skulle någon inom filmvärlden bli det minsta intresserad, gå genast till en agentur som kan representera dig. Det kommer att kosta, men de kan ofta erbjuda bra kontrakt med studion (om det går så långt), laglig hjälp och senare också hjälp med att se till dina copyright rättigheter.
9. Om ditt manus blir film och om filmen blir en succé, har du många som tigger om uppmärksamhet och nya manus. Gör då inte misstaget att skriva om och om igen samma story. Våga variera. En skräckförfattare kan skriva även romantiska komedier. Det kan dock vara bra att köra med ett bra koncept en stund så man hinner få lite $ i bagaget.
10. Då du tar emot din första guldfärgade statyett, kom ihåg att uppmuntra alla drömmande amatörer att kämpa vidare och bekänn ditt ursprung.

Sa alltså Sam the Writer. Hans ord gällde naturligtvis amerikanska förhållanden. Jag frågade artigt om han själv följde dessa små råd han med största allvar delgav mig. Njaa, han var kanske inte så pietetisk med att följa sina egna råd. Han fann att dessa begränsade hans egen, fria utveckling. Han menade att filmfolk är så inåtvända att de inte ändå godkänner hans manusidéer. De köper sådant endast från etablerade skribenter och bekantas bekanta. Snacka om helomvänding på några minuter.

Sam var till slut bara en bedrövlig varelse trots allt. Han gav goda råd, men var ändå själv så nedslagen att han inte längre kunde/orkade tillämpa sina egna principer. Jag undrade litet försiktigt varför han själv helt klart gett upp? Sam tittade omkring sig, kollade var Christina höll hus och så sa han:
”Jag skrev hela ”All that Jazz” (Showtime) och så tog de min idé och Bob Fosse gjorde filmen med Roy Scheider i huvudrollen. Då jag påpekade att manuset var mitt, så skrattade studion åt mig och sa att jag alltid kunde stämma dem om jag trodde att jag kunde vinna, men jag orkade inte kämpa!”
I den stunden såg jag hur Hollywood hade påverkat en stackars skrivande knegare. Den hade slagit honom i huvudet och gjort honom dum. Vi pratade ännu en stund om ditt och datt, bytte visitkort och sedan lämnade jag fiket, Sam och Christina åt sina respektive öden. Jag hade inte hjärta att säga att ”All that Jazz” var, och fortfarande är, Bob Fosses självbiografi som han arbetade på redan långt innan filmen gjordes. Vidare tyckte jag att då (1987) 22-åriga Sam skulle ha varit litet väl ung för att skriva manuset till en film från 1979, men vad fan, man är inte elak heller. Jag kunde inta krossa Sam Masons fantasier.

Tre år senare fick jag överraskande ett brev från min vän Sam. Han frågade hur livet var och berättade glatt att han äntligen slagit igenom som manusförfattare. Han hade skrivit manus till en annan Roy Scheider-film, ”Cohen & Tate”, och var nu på väg upp i hierarkin. Han tackade mig för pratstunden 3 år sedan och undrade om han kunde göra något för mig. Christina hade dessvärre vikit hädan genom en överdos, så han var ensam nu. Slutligen undrade han om jag var intresserad i att vara med och finansiera hans nya projekt som garanterade en hundrafaldig vinst. En uppföljare till ”Exorcisten”. Del 3 alltså. Var fan trodde han att jag bodde? På månen? Jag hade ju redan sett filmen. Och i den hette upphovsmannen William Peter Blatty.
Jag svarade artigt att jag inte var intresserad och att manusförfattaren och regissören till ”Cohen & Tate” hette Eric Red. Jag fick aldrig något svar.

Märkligt.

©Janne Ahlgren