Kim Ekbergs årskrönika 2005

Ännu ett år har snart nått sitt oundvikliga slut, och som vanligt när det gäller just år som tar slut, så brukar vissa Tellusmedarbetare traditionsenligt sätta sig ner med en lussebulle och sammanställa sina alldeles egna årsbästalistor. Turen har detta år först kommit till Kim Ekberg (alltså jag), som har vässat sina geniknölar under en veckas tid för att kunna sammanställa denna, högst subjektiva, lista över årets bästa, mesta, sämsta, roligaste, troligaste, kooligaste filmer. Såhär såg mitt år ut.

ÅRETS TIO BÄSTA FILMER 2005
(Listan löper nerifrån och upp för maximal spänning, det får man lära sig på journalisthögskolan)


10. The Machinist
Ett litet guldkorn från året som gått är utan tvivel ”The Machinist“. Filmen är egentligen ingenting mer än en kafkainspererad paranoiathriller på det sättet som det har gjorts flertal gånger förut, och där problemet är löst redan efter halva resan. ”The Machinists” storhet är istället dess feta stämning som man nästan kan slå på med en bultsax. Vissa scener är så psykiskt utmanande att mitt håret på mina armar ständigt gör honnör. Speciellt scenen på nöjesfälltet är riktigt jävla nerbrytande. Lägg till en Christian Bale som ser ut som ett skelett resurected, och en finfin visuell stil så har du utan tvekan en av årets finest.
Recension

9. Hotel Rwanda
Folkmorden i Rwanda är en av vår tids mest hemska händelser. Samtidigt som närmare en miljon människor dödades så vände en hel värld bort ryggen. Mycket av ”Hotel Rwandas” storhet ligger i att samtliga parter i filmen, skådespelare, regissör, har velat lyfta fram dessa händelser som en svart tid i mänsklighetens historia. Don Cheadle är självlysande filmen igenom, och regin är handfast utan att ta överhanden. Man lyckas med konststycket att skapa en tryckt stämning utan mycket våld alls. Jag ser en stor framtid för filmen att förgylla diverse So-lektioner för grundskoleelever.
Recension

8. Closer
Mike Nichols är mannen som ständigt dyker upp igen. Man tror på något sätt att han någon gång ska tappa greppet, och låta naturen ha sin gång. Jag menar hur gammal är gubben nu? Och han fortsätter att leverera fantastiska filmer och teveserier som ingen annan. ”Closer” är hans senaste bidrag, och detta teatrala kärleksdrama visar bättre än någonsin att Nichols aldrig lär tappa taget. Än är det krut i gubben!
Recension

7. Paradise Now
Årets överraskning kan man nog lätt betitla ”Paradise Now” med. Filmen om självmordsbombare kunde lätt ha blivit hur mycket studiefilm som helst, men klarar sig skickligt undan alla fallgropar och blir en riktigt finstämd men ändå realistisk film om vad människor kan tvingas gå igenom för att leva upp till samhällets normer. Filmen ger oss européer en inblick i något som vi annars vet mycket lite om, och gissningsvis har en himla massa fördomar mot. Årets ”Maria full of grace” är ett faktum.
Recension

6. Manderlay
Lars von Trier är troligtvis den enda mannen i världen som kan avsluta en film med ett bildspel över ett århundrade av förföljelse och schism mot svarta till tonerna av David Bowies Young Americans, och plötsligt lägga in en bild på George Bush den yngre. Hursomhelst så är ”Manderlay” som film snäppet sämre än sin föregångare, ”Dogville”, men rent innehållsmässigt så är den så mycket mer. Trier beskriver skickligt rasskillnaderna i ett land han aldrig varit i, och ger oss ett och annat moraliskt dilemma att fundera över. Men det bästa av allt är att det aldrig blir övertydligt, allt handlar inte om förhållandet mellan svarta och vita direkt, utan på ett mer parallellt plan. ”Manderlay” är allt ”Crash” någonsin ville vara men aldrig blev.

5. Attentatet mot Richard Nixon
Vad som hade kunnat rinna över och bara bli en sötsliskig uppvisning i sentimentalitet, blir istället en lågmäld liten film om när allt går åt helvete. "Attentatet" är en "Taxi Driver" för tvåtusentalet, fast med nerverna utanpå. Det är en skör film som hela tiden är på gränsen till att brisera och, utan att avslöja allt för mycket, i slutändan också gör det. Sean Penn är som vanligt utomordentlig i rollen som den sargade man han oftast får ge sig i kast med, men nu är hans ansiktsspel mer utvecklat än någonsin och gör ont att se. Filmens regi är likt Penns spel lågmält och pricksäkert, en liten pärla alltså.


4. Sideways
Bitterljuv är ett av svenskans vackraste ord i min mening, och sällan har ordet passat så bra in på en film som i fallet "Sideways". Vad som lätt skulle kunna banat ur till en amatörfilosofisk fest i paralleller mellan olika vinsorter och människor (det är mycket sånt också), blir istället en oförglömlig resa i kärlekens tecken. Payne är lika svart i sin komik som vanligt, men lyckas fingerfärdigt späda ut detta med stora halter feel-good. Detta gör "Sideways" till en av årets största filmiska lyckopiller, där precis alla karaktärer går att sympatisera med. Me and Julio down by the vinyard.
Recension

3. Broken Flowers
Jim Jarmush har beskyllts för att med "Broken Flowers" sälja sig själv till mainstreampubliken, att ta ett steg bort från sin säregna stil. Hur det än är så är det en riktigt finstämd och underbar film han bjuder oss på. Mycket är detta dock Murrays film. Man kan undra hur mannen plötsligt lyckas välja att vara med i så stor del underbara filmer. Hursomhelst så bygger mycket av Broken Flowers på att det är roligt bara att titta på när Bill Murray sitter i en soffa och lyssnar på skön musik. Det är det också, eftersom Murray erhåller någon slags märklig laddning. En av årets finaste scener är också hämtad ur just "Broken Flowers". Murrays karraktär går in till en florist för att köpa blommor, han pratar med henne, och sedan så går han ut igen. Detta kanske inte låter så bra, men det kan jag lova att det är, bara regissören heter Jim Jarmush och skådisen Murray.

2. The Life Aquatic with Steve Zissou
Wes Anderson har trollbundit mig förut. Med samtliga av hans filmer om jag ska vara helt ärlig. När "Life Aquatic" kom, och mottog halvljummen kritik så trodde jag att filmvärlden förlorat en av sina starkast lysande stjärnor. Ack så fel jag hade. Från det att filmen drar igång tills att jag med en tår i ögat vandrar ut ur biografen så vet jag att Wes är mitt livs kärlek. För vem kan annars göra en film om "Life Aquatic", en film större än livet självt. Bill Murray bjuder oss på sin livs rollprestation, och lyckas både vara roligare än någonsin, men också sorgligast och mest sympatisk. Vad som till ytan är en subtil komedi, är på djupet en stor metafor till livet på jorden. Wes Andersons stjärna fortsätter att lysa, starkare än någonsin.
Recension


1. Oldboy
Chan Wook-Park har med sin fantastiska "Oldboy" inte bara lyckats skapa årets bästa film, utan även en av de allra finaste stunderna i filmens hundraåriga historia. Berättelsen om Dae-su Oh som, tillsynes, utan anledning blir instängd i ett rum i femton år, är inte bara unik, utan råsnygg, välberättad och känslomässigt utmärglande. Efter att ha sett "Oldboy" så vacklar man ut från biografen, efter en bergochdalbana av filmkonstens allra finaste byggstenar. Man kan knappt gå efter att ha välts omkull av alla otroliga vändningar och den världsomvälvande upplösningen. Man kan knappt se, bländad av det fantastiska visuella. Man har fått tinnitus av den otroligt vackra och välanpassade musiken. Och allt jag vill är att åka igen.

TRÖSTPRISER
Filmerna som kanske inte var bäst i år, men åtminstone var bäst på något sätt och därför förtjänar en stund i rampljuset, såhär i juletider.

Årets bästa skräckfilm 2005: Land of the Dead


Det har varit mycket politik på listan hitintills, ungefär hälften av filmerna hade förmodligen någonting att göra med gubbar i kostym som bestämmer saker. Lugnt mest politik blir det dock i denna film, Romeros arvtagare till den klassiska zombiefilmstrilogin. Varenda filmruta fullkomligt dryper av paralleller till diverse politiska händelser och fenomen i det stora landet med stora människor där stora hamburgare är nationalrätten. Att filmen inte är ett dugg läskig ger jag blanka fan i, just i det här fallet. Så länge det dras paralleller till en av mina personliga favoritfilmer, Carnival of Souls (Be pappa köpa den åt dig på Criterion, va?), så klarar jag mig fint. En kejsare har återtagit tronen, nu i moderiktiga kläder.
Recension

Årets bästa animerade film 2005: Wallace and Gromit: Varulvskaninens förbannelse
Jag minns den där dagen som om den var igår. Det var i Norrköping, det var filmfestival, det var kallt ute. Filmen rullade igång och allt blev åter varmt. Wallace och hans hund bjuder på en enastående uppvisning i hur man bäst underhåller både gammal och ung. Allt som behövs är lite lera och mycket hjärta.
Recension

Årets bästa filmmusik 2005
Det har varit mycket bra musik i årets filmer vill jag mena. Dock så vill jag inte utse någon vinnare, utan nöjer mig med att rabbla några av de filmer som jag tycker har lyckats bäst på den här fronten, och dessa filmer är: 1.Oldboy, 2.Life Aquatic, 3.Broken Flowers. Jag vet inte om denna lista har något samband med någon annan lista, men så är det i alla fall. Örongodis!

Årets bäst animerade film 2005: King Kong

Denna kategori kunde lika bra ha varit årets fenomen, men jag tycker nog att filmens största kvalitet är den fantastiska visuella biten. Både ljudet och bilden i filmen är häpnadsväckande och lämnar nog inte den största teknikhatare oberörd. Vi får nog börja inse det nu, att dataeffekter snart kommer att kunna bli någonting att räkna med. I och med King Kong förstår vi vad George Lucas ville säga sig kunna uppnå med sina tre senaste misslyckade ”Star Wars”-filmer.
Recension

Årets bästa spel 2005: Resident Evil 4 (GC)
Årets utan tvivel bästa spel är den maffiga b-filmsflörten ”Resident Evil 4”. Fullproppat med populärkulturella referenser, overkligt snygg grafik, och en otroligt tät stämning, gav oss ”Resident Evil 4” så mycket mer än vi någonsin väntat oss. Spelglädje är någonting som vi inte ser allt för mycket av dessa dagar. För det mesta så handlar det om att överträffa varandra vad det gäller maffig grafik. Förutom att ha en riktigt maffig grafik, så är även RE4 spelglädjen personifierad. Ett sjukt underhållande spel som jag lär spela till the end of time.
Recension

Årets bästa TV 2005: Grattis Världen
Jag har alltid varit svag för Filip och Fredrik och deras kvicka munläder. Deras gemensamma karriär nådde i år oanade höjder i deras ”travel and entrance show”; ”Grattis världen”. I detta fantastiska resemagasin fick man se en mer nyanserad bild av såväl världen som Filip och Fredrik, än vad man vanligtvis är van vid i tv. Filip och Fredrik söp sig fulla, bråkade, skiljdes åt och återförenades. I så gott som varje avsnitt! Man kan tyst fråga sig om den ökade halten intriger beror på Pål Hollenders medverkan som regissör, eller bara Filip och Fredrik själva. Hursomhelst så är det teve när det är som bäst.

Årets bästa sämsta film 2005: Sin City
Robert Rodriguez bevisar med ”Sin City” att man kan göra en film med ett fantastiskt foto, basera den på en välkänd serietidning, och fylla den med världens största skådespelare, och likväl göra en riktig skitrulle. För när skådespelarna aldrig blir bättre än sitt manus, manuset aldrig blir bättre än sin förlaga, och förlagan suger en fet jävla balle, då kan ingenting i världen rädda dig. Visst, jag erkänner, cittera gärna, fotot är råsnyggt. Men jag sitter inte och äter rutten choklad bara för att den råkar ligga i ett fint paket. Filmen tar tillvara på myten att vad varje man tycker är häftigt är snabba bilar, rått våld, hårda hårdingar och silikonpattar i ansiktet. Det värsta är att det verkar stämma också, för filmen har fått skrämmande bra kritik. Vad är det för värld jag lever i egentligen. Betyg: 5/5- Slitz.
Recension

Japp, det var nog allt, självklart går det att frossa I ännu mer saker som var bra, respective inte fullt så bra det gångna året, logga in på filmtipset.se och hacka er in på användaren Kimekberg anytime. Eller mejla. Nu har vi dock ett helt nytt fullsmockat filmår framför oss, som jag är ack så nyfiken på. Och ni vet vart ni läser allt om filmerna, personerna och händelserna då. Tellus såklart! Jag tänker göra min del, jag hoppas att du gör din.