En asiatisk romans - min sydkoreanska konkubin

Film fungerar precis som allt annat som helt plötsligt är populärt och chic där den ena sekunden står det som den nya trenden för att ett år senare vara någorlunda bortglömt som förra årets fluga. Den japanska skräckfilmsrörelsen är ett sådant exempel; de senaste två åren har den först ansetts som intellektuellt kunnande och sedan blivit ett måste för att nu börjat devalvera sig med självplagiat och samma typ av uppföljare som långt tidigare förankrat skräcken på den cinematiska bakgården. Men då och då vägrar en av dessa rörelser att försvinna och kollapsa över sitt eget ego, och i väldigt få fall tar den rollen som motor i framtidens filmutveckling. Den italienska neorealismen gjorde det med sin verkliga depression, den amerikanska noir filmen var framträdande under femton år i USA som den främsta filmrörelsen och Ingmar Bergman skapade det ”Bergmanesque”-a filmskapandet på egen hand. De senaste årtiondet har det skrikits efter en ny sådan filmrörelse. Ett försök som inte höll hela vägen men som ändå gjorde ett avstamp var danskarnas Dogma. En annan är den Dogmainspirerade världsspridda digitalrörelsen som fått unga filmskapare att gå emot de dyra filmsystemen och istället självfinansiera långfilmsprojekt (en vän till mig håller nu på att sälja sin långfilm som redan lovats biopremiär i Sverige i sommar). Sen kom den helt plötsligt, inte från ett tippat surrealistiskt Frankrike eller överrealistisk amerikansk independent. Det kom från där man minst anat det; Asien. Än mer överraskande; Asien, Sydkorea.

Resan dit har gått väldigt fartfylld och började så nyligen som 1999 när Sydkoras första blockbuster Shiri hade premiär. En enorm inhemsk satsning som slog landets alla publikrekord och pånyttfödde den sydkoreanska filmen – i alla fall hemma. Ingen hade väl då kunnat tro att Shiri snart bara skulle hamna i skymundan för andra betydligt bättre och framför allt mera stilsättande filmer. I Shiri föddes bland annat den numera etablerade stjärnan Yoon-jin Kim som nu är med i den amerikanska serien Lost. En annan som gått vidare är regissören och manusförfattaren Je-gyu Kang som nyligen kommit ut med sin senaste storsatsning Tae Guk Gi som verkar slå rekordet som mest inkomstbringande film i landet.

Dessa är dock bara små detaljer i vad som nu är på god väg att vara världens ledande filmskapande. Regissörer som Chan-wook Park och Ji-woon Kim, skådespelare som Byung-hun Kim och Min sik Choi och framför allt filmer som Oldboy, A Bittersweet Life, Memories of Murder och A Tale of Two Sisters har blivit återkommande namn i filmbranschen som ständigt söker efter nya ideér.

Dessa nya ideérna är det inte ont om. Asiatisk komedi återuppstod med My Sassy Girl (2001) som ny-definierade formalian för killen-tjejen paret i romantiska komedier. Filmen och framför allt kemin mellan de båda huvudrollerna var så stor att de senare kom att återförenas i en liknande film, Windstuck, även den en enorm hit. En annan kritikerhyllad film som kom runt den här tiden var Sympathy for Mr. Vengeance, en djupgående poetisk berättelse som snart skulle bli startskottet för något mycket större.

Och snart hände det, 2003, när Oldboy, Memories of Murder och A Tale of Two Sisters alla tre slog ner under samma år. Oldboy kammade hem priser i Cannes, Memories tog hem det mesta på hemmaplan och Sisters stal skräckmanteln så fint upplagd från japanerna som trodde de hade monopol på rörelsen. Nästan från ingenstans kom dessa tre filmer, och flera andra för den delen, som betalningen för de tidigare årens satsningar. Nu var det inte längre frågan om att hitta sin egen stil, nu var det definiera hela kontinentens filmskapande. Snabbt blev flera av dessa uppköpta för att bli remakes i USA och samtliga fanns att hitta i Sverige, både via festivaler, vanlig bio och DVD. Asien hade gått och blivit chic, och det var här dessa filmer fortfarande ansågs ligga; i Asienmappen.

Men snart blev det tydligt att filmerna från Sydkorea på flera sätt skiljer sig från allt det andra som kommit från Asien. Det föll inte under hypen och det försvann inte i sämre upplagor åren därpå.

2004 kom Silmido, landets största satsning och blev en enorm framgång i hemlandet. Till Sverige nådde den endast till festivaler, men budskapet var tydligt. Även när skaparna från 2003 är upptagna med nya projekt så finns det mycket annat som händer på hemmaplan, och det korta mellanåret blev precis det; en kort mellanår.

Nästa år 2005 var det helt plötsligt dags igen. Den genreskapande Chan-wook Park avslutade sin hämndtrilogi med Sympathy for Lady Vengeance som blivit en världsuccé med biopremiärer i massvis med länder, däribland Sverige. Ji-woon Kim som regisserade A Tale of Two Sisters gjorde den magnifika A Bittersweet Life, en nymodern tolkning av begreppet ”la dolce vita”, och fastställde den subtila och samtidigt djupgående sydkoreanska stilen. Memories of Murder föjde regissören Joon-ho Bong upp med Antarctic Journal som med största sannolikhet kommer att nå Sverige via DVD och festivaler – kanske till och med bio.

Framtiden banar även den väl med flera storsattsningar och vad genier som Park, Bong, och Kim kommer att komma med i framtiden är den ingen som vågar gissa. Dock så är det en hög ambititionsnivå som har blivit lagd. Park har bland annat börjat med att fina till DVD utgåvan av Lady Vengeance så att den långsamt ska skifta från färg till svartvitt vilket från början även var tanken med bioversionen. Vi står inför en revolution inom filmen och att den skulle komma runt den här tiden är kanske inte så förvånande, men att den skulle komma från ett såpass obskyrt filmland som Sydkorea var det antagligen få som räknat med. Tills nästa våg med sydkoreanska mästerverk se till att gå på Sympathy for Lady Vengeance som nu går på bio i Sverige. Vem vet, den kanske ses av tillräckligt många för att även tvinga fram en bred release av A Bittersweet Life?


/Filip Gieldon, filmstuderande i London