Harry Schein är död

Natten till lördagen den 11 februari avled Harry Schein, en av de mest hatade och samtidigt mest betydande inom svensk filmindustri. Han dog på ett sjukhus i Djursholm, och formuleringen ”efter en längre tids sjukdom” antar jag betyder lungcancer eller liknande, efter dagligt höga doser av nikotin.

Harry Schein kom till Sverige som flykting undan nazisterna. Efter arbete som dräng i Småland och utbildning till kemiingenjör i Stockholm, tog det brinnande intresset för film över. Schein började som kritisk filmdebattör och gjorde sig snabbt synlig i dagstidningarna och filmpressen. Försäljningen av det egna rengöringsverket gjorde honom till miljonär. Politiskt var han radikal socialdemokrat; spelade tennis med Olof Palme bara timmarna innan denne blev skjuten. Säga vad man vill om Schein, men visst var han en fena på att arbeta sig uppåt.

Ännu mer framträdande än denna hans förmåga att klättra i graderna, har dock varit den bitska kritiska rösten, som långt ifrån tystnat på äldre dar. Alla minns vi väl Lukas Moodysons fackeltal på Guldbaggegalan 1999, då hans kritik visserligen mest gick ut på att Schein varit otrevlig mot ett barn på en flygresa. Det finns bättre bevis på hur han aldrig riktigt lämnade debatten. Ett sökande på Internet ger citat som: ”Politikerna fnaskar alltså, de regerar inte. Därför har jag en något annorlunda demokratisyn än de flesta i det här landet. Jag menar, att det kan vara mer demokratiskt att lämna över den politiska makten till en byråkrat i Bryssel” (EU-debatten, 1995). Och 1998 skrev han en artikel i DN och varnade för att utbudet i TV och radio ska bli fördummande på grund av sin slätstrukenhet.

Mest känd är han dock för den filmreform han var med och grundlade 1963. Schein tog själv posten som VD i början av 60talet, på grund av att han tyckte att ”svensk film står på sin botten”.

Filmreformen ’63 innebar att 10% per biobiljett skulle gå till sponsringen av nya filmer, istället för den tidigare nöjesskatten som funnits. Filmreformen tillsammans med grundandet av filmskolan skulle stimulera de unga filmskaparna. Schein uttryckte det förstås inte riktigt så… Filmreformen var ”…utmärkt för dem som kunde göra sina filmer så bra att de kunde få kvalitetsbidrag”, skriver Schein i ”I själva verket: sju års filmpolitik” från 1970. ”Men många skulle genom filmreformen snarare få sina möjligheter beskurna; alla de som, Gud hjälpe mig, inte var tillräckligt begåvade för att göra kvalitetsfilm och heller inte tillräckligt skickliga för att kunna hävda sig på en krympande kommersiell marknad.”

Scheins mest kända bok heter ”Har vi råd med kultur?”; frågan riktad direkt till regeringen. Denna boken bidrog till stort rabalder, men också till Scheins post som VD för Svenska Filminstitutet. Det var dessa typer av kulturpolitiska magsparkar som var Scheins gebit nummer ett. På bilder tillsammans med hustrun, den kända skådespelerskan Ingrid Thulin. Eller tillbakalutad i sin skrivbordstol med fötterna kaxigt uppslängda på skrivbordet. Ett brunbränt ansikte bakom svarta markerande glasögon, och med cigaretten obligatoriskt mellan fingrarna; Harry Schein var ansiktet utåt för svensk film under hela 60-och-70talet. Och inte var han uppväxt med den uppfostrande blygsamma jantelagen, inte. Nej, Harry Schein var inte rädd för att synas, och höras…

I den kulturradikalism som rådde kunde filmreformen tyckas passa som hand i handske. Vad man lätt glömmer bort är de motsättningar som fanns mellan vänstern och socialdemokratin; de som visade sig allra tydligast i filmer som Modstriologin av Stefan Jarl, med start 1968. Och, som Leif Furhammar skriver i söndagens DN; ”Ironiskt nog kom den filmiska vänsterrörelsen mot slutet av decenniet att hamna på direkt kollisionskurs med Schein. Han uppfattades som maktfullkomlig och arrogant, och det var en bedömning som i stor utsträckning delades av vänsterns meningsmotståndare i det borgerliga lägret.” Hårt ansatt från båda håll såg sig Harry Schein alltså tvingad att avgå år 1978. Att lämna Svenska Filminstitutet var det slutliga nederlaget för Schein. Inte karriärsmässigt; han fortsatte att skriva debatterande kolumner för DN, filmpolitiska och ifrågasättande böcker, och under en period var han chef för Radio-koncernens styrelse.

Men själsmässigt gav Schein ett alltmer bittert intryck ju mer tiden gick. De sista uttalandena handlar mer om hans förkärlek till whiskey och cigaretter och uppgörelsen med döden; än om radikala uppmaningar till förändring, och kritik mot etablissemanget.