London Lifestyle – Stockholm psycho…

Londonlivet går sin speciella gång och upplevelserna gör sina små intryck över den annars så Stockholmsindoktrinerade själen. Februari månad är här och efter jul och nyår i den svenska huvudstaden är nu livet tillbaka i sin ordning med poetiska filmstudier, klubbande tills levern blöder och allt annat som tillkommer när man bor i staden utan like. Men långsamt börjar kroppen att ta till, och säga ifrån, mot det nya livet man lever. En oväntad förvandling håller på att ske. Efter ett år som Londonbo har default-intsällningen börjat gå från att vara en normal stockholmare till en allt mer...

Efter tre hektiska veckor hemma i Stockholm har man då återvänt till den vackra filmens, underbara musikens, dåliga matens och usla vädrets London; och livet är tillbaka som det ska. Tränande fem dagar i veckan och en fåfänga utan tidigare motstycke har blivit konsekvensen av den ohälsosamma överkonsumtionen av American Psycho, både i film och bokform. Efter att ha studerat dessa verk i alltför nära detalj ur researchsyfte har biverkningarna blivit tydliga. Det krälar över kroppen, munnen blir torr och längst ryggraden sprider sig en isande känsla... helt plötsligt står man där och tänker att man vill bada i människors blod, ens namn på MSN under alla hjärtans dag är ”jag vill skära ut ditt hjärta och äta det rått på Valentines” och de otaliga besöken till The Body Shop har äntligen möts med insikten – jag tror att min mask av mental stabilitet är på väg att släppa.

Förövrigt verkar det som om det ibland kan vara ohälsosamt att tycka om film. Att sitta och dega ner sig i soffan med minikringlor(lågfett, självklart) och en flaska Evian samtidigt som man får skuldkänslor över att fortfarande inte upplevt varken vaxkabinettet eller Big Ben är inte det nyttigaste sättet man kan tillbringa sin tid med. Framför allt när man sedan tar ut sin ilska på skolans gym, där man redan efter bara ett par veckor får frågande blickar från receptionisten. Den säger ”är du här igen?”. Mitt Patrick Bateman leende svarar likartat ”You’re a fucking ugly bitch. I want to stab you to death and then play around with your blood”.

Men de onda inre demonerna försvinner snabbt och snart är tankarna tydliga igen när man ser sig i spegeln framför löparbandet. Jag står här och spänner mig av researchskäl till min bok. Den om Hon utan namn. Lugnet kommer över mig och träningen pågår, dag ut och dag in följt av mer och mer anteckningar om hur det är att leva som en fåfäng, hårt tränande, festberoende och totalt psychopatisk brat. Samtidigt börjar kroppen forma sig och Stockholmarnas favoritsynd ekar från Al Pacinos ord ur Djävulens Advokat; ”Vanity, definititely my favorite sin”, tätt följd av den andra personliga favoriten, Lust.

I övrigt har livet präglats av en allt mer krympande plånbok. Mynt vänds och vrids och de där lediga fredagarna man sett fram emot har tyvärr spenderats med hårt arbetande bland Londons nattklubbar. Nästa månad kommer dock vändningen då ekonomin kommer börja gå ihop. Alla räkningar betalda, skulder fixade och utbildningen lagd på avbetalning; äntligen kommer shopping- och bioabstinensen tystas och de båda favoritsynderna fåfänga och lust mötas i ett vackert ekvilibrium – för lusten som mättas av shopping i London är inte lik någon annan.

Samtidigt blir samvetet allt svartare efter att man ramlat efter med det utlovade skräckfilmsmanus man vid det här laget borde varit färdig med, men som fortfarande endast struktureras. Uppföljaren på förra asienartikeln ligger även den i arkivet, och på bio har man varken hunnit eller haft råd att gå på sen man kom tillbaka. Allt är knutet vid en och samma punkt – research kring min roman. Inte ens den nya apokalyptiska manusideén som plågat mig på väg till gymet har lyckats få sin plats i schemat, och att ta sig tiden till att fixa en dejt till alla hjärtans dag var lika ointressant som fotbollen blivit de senaste veckorna. Alla tankar, all kraft och arbetsenergi ligger helt på att strukturera upp Tjejens liv, sett ur ett dagboksperspektiv när hon springer runt på Stureplan, slänger i sig champagne och Alka-Seltzer och slåss med valen att antingen dumpa sina föräldrar i ett badkar med syra eller att stycka upp dem och mata dem till sin hund. Att strukurera ett manus är svårt nog, kanske till och med svårare då varje skriven sida är otroligt värdefullt utrymme. Men i en roman är det ett helt annat bemötande som väntas. Här ska sidorna flyga förbi i ett litterärt vackert berättande, karaktärer ska få ett annat typ av utrymme och ”lägga ner”-faktorn hållas till ett minimum. Försäljningsidéen är upplagd ur ett helt prostituerat perspektiv – det är en jävla vidrig shockbok som särar på benen framför dig och utmanar dig att läsa den, inte för dess brillians utan för dess självmedvetna satiriska avsky. Blandad med en stor dos sjuk humor, självfallet.

Som tur är har man i alla fall lyckats med att komma över en del film för att låta hjärncellerna göra det de bäst trivs med; titta på Uwe Boll filmer samtidigt som kroppen avnjuter ett glas rött, eller i festligaste fall, en iskall Becks på flaska med fruksallad vid sidan om. I övriga fall har man haft lyckan att även få skratta i sin tillvaro då en trogen vän skickat över både Denis Learys magnifika standup No Cure for Cancer och Kurt Russels väldigt mottagliga Sky High. Även jag måste i dimman av demoner, krälande väggar och i fantasier av spädbarnsstyckning få sätta mig tillbaka i den mjuka soffan och komma ihåg hur jävla kul det är med bra film.


/Filip Gieldon, filmstuderande i London
Filip54@hotmail.com