Jag älskar Alexandra

Alexandra Rapaport ikläder sig rollen som miljöminister i en socialdemokratisk regering. Det är sexigt med kvinnor i maktens korridorer och är det en skönhet som Alexandra så slår det nästan norska kvinnors klingande språk i attraktion. Att hon i första hand är en bra skådespelerska kanske jag i genusmedvetandets tidevarv borde ha garderat mig med – men tyvärr, jag är fullständigt bländad.

SVT har i mina ögon en fruktansvärt svår uppgift framför sig, de ska spotta ur sig intressanta och underhållande television som dessutom ska vara av utbildande och demokratiserande slag. Därtill kommer att de ska slåss med fildelningen på samma premisser som de reklamfinansierade kanalerna och onlinespelande ungdomar. För visst är det så, att det är kampen om människans fritid medierna drabbar samman i för fullt under denna fragmentiserade och mångfacetterade tideräkning. Med detta i bakhuvudet sitter jag äntligen framför TV:n och förtär en förträfflig inledning på dramaserien ”Kronprinsessan”. Visst fan är svensk TV-drama lite grå och stel, och visst det luktar valår långa vägar, så till den grad faktiskt att man undrar om Persson själv skriver manus under pseudonym (nu råkar det vara en roman av Hanne-Vibeke Holst som ligger till grund – och dessutom sägs Mona Sahlins Tobleronegate ligga bakom), men det är bra. Det är övertygande skådespel och lagom trivsamt för att ge mig en anledning att återkomma till TV:n om en vecka för att följa intrigerna på Rosenbad och i Charlotte Ekeblads (Alexandra Rapaport) privatliv.

Det sämsta i första avsnittet är i min mening den nyårsfest som Ekeblads håller, där gästerna mycket ofint ventilerar ett onyanserat och stigmatiserande politikerförakt som jag tycker kunde ha lösts bättre. Jag hoppas och tror att detta är bättre i Holsts roman och bestämmer mig just nu för att den ska läsas i de närmsta dagarna. Detta hånfulla asociala beteende blir så plumpt att jag inte för min innersta fantasi kan tänka mig att ens en psykopat skulle gå på på detta sätt utan att snabbt korrigera sig själv. Visst – man vill visa hur synd det är om politiker och det är säkert berättigat. Men fan någonstans har det kanske gått snett med de självsanerande funktionerna i dessa samhällets betjänters yrkesroller, att de ta mig fan får skylla sig själva. Göran Persson kommer undan med att vara gift med Systembolagets Anitra Steen, när plötsligt stora förändringar behöver ske i svensk alkoholpolitik. Var fanns denna reformiver när Gabriel Romanus satt på Anitras post. Och han förestod då det borgerliga blocket (fp) som i all rättvisa borde få stå för en liberalare syn på alkohol. Sätt det bredvid ett par Toblerone och ett paket blöjor till barnen på fel kreditkort. Detta sänkte chanserna för Mona Sahlin att bli Sveriges första kvinnliga statsminister och räddade Göran Perssons plats för många år framåt. Konstigt nog vann han tydligen straffrättslig immunitet på samma gång som Mona korsfästes i media. Det luktar skunk.

Kvinnor har ju en chans att vara presidenter och ministrar på TV. Geena Davis spelar Amerikas förenta staters president i serien ”Commander in chief”. Det är ju mysigt och småtrevligt med Stålmannen-auktoritet, men jag hoppas på denna nya svenska series anslagna löfte att försöka nyansera och klarsynliggöra bilden av den strukturella obalansen i maktens korridorer. De skulle kunna få föregå med lite bättre exempel i verkliga livet – även om det nu är JÄTTEsynd om dem för att de måste ha så tunga fallskärmar att bära på när de ska gå till jobbet en vanlig sketen måndag.

Fridens!