Uwe Boll bemöts av kritik

Uwe Boll.


En man vars regissörskap skapar avsky hos tv-spelare över hela världen och skulle kunna ge Jar Jar Binks en hård match i en populäritetstävling. En man med tre filmer i bagaget baserade på halvlyckade spel. En man som inte ens borde ges nio raders uppmärksamhet.


Men nu har Uwe Boll själv bemött kritiken gentemot hans regissörskap i en intervju och av den enkla anledningen har jag tänkt argumentera mot delar av hans försvarstal. För jag gillar inte heller Uwe Boll.



1. Uwe Boll uttrycker sin besvikelse över att speljournalister ger honom skit för att han gör filmer baserade på spel istället för att vara glada över att filmerna blir gjorda över huvudtaget.

Boll verkar inte förstå att det inte är i filmatiseringen av spel som kritiken ligger utan i den undermåliga kvalitet som hans filmer framhäver. Ska man finna lycka i att skit blir gjord om alternativet var att det inte blev någon skit? Det är väldigt ömtåliga tår Boll trampar på när han förstör spel som många känner till och underhålls av. Nu är i och för sig Bloodrayne och House of the Dead inga titlar av grandiös framgång och Alone in the Dark-storyn har helt försvunnit i Bolls filmversion. Men risken finns för att unga spelare ligger sömnlösa av oro när Boll nu har planer på att filmatisera (läs förstöra) större titlar som Fear Effect och Far Cry.



2. Boll anser att han gör en perfekt House of the Dead-film eftersom den visar hur spelet är; hur roligt det kan vara att skjuta zombies och hur roligt det är med splatter och våld.

Nu har undertecknad aldrig kommit i kontakt med spelet i fråga men kan förstå ett visst underhållningsvärde i att skjuta lik. Det räcker med att spela Resident Evil. Dock så gör inte ett intressant spel en intressant film. Vid en filmatisering måste den oftast tunna spelhandlingen fyllas ut och ges större utrymme eftersom publiken saknar den delaktighet som finns i det interaktiva mediet. Detta har inte Uwe Boll förstått och därför blir det lika roligt att se hans House of the Dead som det är att se på när någon spelar Doom. Dock saknar Boll inte känsla för nyskapande, mig veteligen har aldrig någon tidigare klippt in meningslösa spelsekvenser mellan scenbyten i någon film.



3. Boll anser att hans filmskapande inte är misslyckat eftersom hans filmer ”inte är världens bästa men för att hans filmer görs för en minimal budget i jämförelse med vad större bolag lägger på sina filmer”. Bolls filmer ”är snyggt gjorda, fungerar på biomarknaden och genererar mycket pengar på DVD och Pay-TV. (min övers)

I ärlighetens namn har jag ingen aning vem som skulle tänka sig att köpa någon av Bolls filmer på DVD eller Pay-TV och jag har aldrig träffat någon som skulle tänka sig det heller. Men om Bolls ambition för sitt filmskapande är att tjäna så mycket pengar som möjligt kan man väl säga att han kommit en bit på vägen. Jag ställer mig samtidigt oförståelig till hur skådespelare som Michael Madsen, Ray Liotta och Ben Kingsley kan ställa sig på någon av Bolls rollistor. Ingen av Bolls tre spelfilmer är heller snyggt gjorda och regissören kommer aldrig få epitetet filmkonstnär, visionär eller filmskapare i min bok. Inte heller i många andras om jag vågar mig på att gissa.

Bolls argument för hur man ska bedöma hans filmer bygger på tre principer. Man ska se filmen, man ska bedöma den rättvist och man ska inte basera sitt omdöme på vem det är som gjort filmen. Jag har sett hans tre senaste filmer, jag har bedömt dem rättvist men förstod ganska snabbt att namnet Uwe Boll är en direkt association till ordet katastrofalt dålig.


Intervjun finns i sin helhet på http://www.eurogamer.net/article.php?article_id=62899