Vem är egentligen Philip Seymour Hoffman?

När Philip Seymour Hoffman fick veta att han vunnit Oscar för bästa manliga huvudroll, böjde han sig fram och kysste sin flickvän Mimi O’Donnell, vännen Meryl Streep och motspelerskan Catherine Keener, innan han omtumlad äntrade scenen. En man känd för sina hyllade birollsprestationer (exempelvis sjuksköterskan i ”Magnolia”, den homosexuelle porrfilmsassistenten Scotty i ”Boogie Nights”, den stroppige betjänten i ”The Big Lebowski” och musikkritikern Lester Bangs i ”Almost famous”) stod plötsligt, eller ska man säga äntligen, på scen för att ta emot en Oscar. Men inte var det för en humoristisk biroll, nej för en högst allvarlig tolkning av den välkände New Yorker-skribenten Truman Capote. Förhandstippad av många som favorit inför just denna statyett verkade det ändå som att Hoffman inte alls var förberedd. ”Wow”, sa han, och i förvirringen kunde man lätt se vad vår svenske kommentator Hans Wiklund alldeles nyss nämnt på ljudspåret. Att detta är en skådis som kan spela både femtioåring och femtonåring (femtonåringen syftar på Hoffmans roll i ”En kvinnas doft”). ”I’m in a category with some great…actors and I’m overwhelmed.”
Overwhelmed var rätt ord. Hilary Swank, som ledde Philip Hoffman av scenen efter mottagandet av priset, fick lugna honom då det slog honom att han glömt nämna flickvännen i tacktalet. Och något skällande blev det inte heller. Källor gjorde gällande att Philip Seymour Hoffman skulle skälla som en hund genom hela sitt tacktal om han vann, efter ett vad mellan kompisar. “But I was lost; I was swimming in my head.”

Hoffman har alltid betraktats som en mycket jordnära skådespelare, älskad av sina medarbetare. Han blev nykter och drogfri redan som 22åring, efter utflippade party-år på New York University’s Tisch School of the Arts.
Skådespelarbanan halkade han in på av en ren slump, då han kastade allt han hade för händerna för att följa tjejen han svärmade för till en provspelning. Hoffman provspelade han med, och på den vägen är det.

Hans medverkan i ”En kvinnas doft”, som den irriterande rumskompisen som anger Chris O’Donnells karaktär, brukar ses som hans genombrott. Kritikern James Mottram hyllade honom i tidningen ”The Scotsman” för att ha gjort ett naket, ärligt människoporträtt, med delar av det mänskliga psyket representerade som aktörer i allmänhet inte vågade sig in på.
Under en period på 14 år har Hoffman medverkat i inte mindre än 40 filmer, så tycker du dig ha sett honom någon annanstans så stämmer det förmodligen. Han är likt Kevin Bacon birollernas okrönte konung. Att han skulle vinna pris för bäste huvudroll är alltså en något ironisk och oväntad företeelse.

Hoffman spelar inte bara in filmer, han gör teater också. Två Tony Award-nomineringar för rollerna i ”Long day’s journey into night” och ”True West” visar att han inte är dålig på det heller.
De som arbetat på scen med Hoffman vet hur hans nervositet kan yttra sig. ”He works himself into states of crisis and distress, worrying that people are going to know he is a fraud and that his career is over”, säger regissören Bennett Miller, som varit kompis med Hoffman sedan de båda var 16.
I intervjuer har Hoffman vurmat om vikten av ett hemligt privatliv. Han anser till skillnad från många av sina kollegor i Hollywood att hans rollprestationer inte kan framstå som trovärdiga om åskådaren vet för mycket om personen bakom.

Hoffman går med hull och hår in för sina gestaltningar. Han hävdar att alla roller han gör är ”character-roles”, vilket förstås är förklaringen till att de blir så bra. Inför ”Capote” spenderade han timmar inlåst i ett rum och läste. I den färdiga filmen märks en total avsaknad av Hoffmans egna personlighet. En kraftig man med grov röst och lätt bullrande skratt byts här ut mot den försiktige hermafroditen med den ljusa stämman.

Inför Oscarsgalan var Hoffman nervös, har han berättat. Tanken på att miljoner av människor skulle se honom gjorde honom alldeles skakig.
Han kom klädd i ”The Hives”-liknande utstyrsel i vitt och svart, och med en mer än en dags skäggstubb inramandes det plufsiga ansiktet. Det vill säga mer lik en uteliggare, än en traditionell Hollywood-aktör. Hans barnsliga teddybjörnsskepnad har enligt kritikerna legat honom i fatet, på det sätt att han aldrig lär bli vald till årets sexigaste utan är dömd att alltid spela ”the wacky best friend” eller ”the lonely goof”. De skiftande roller han spelat har alla en gemensam nämnare: de symboliserar en antihjältens utanförskap.

Hoffmans blyghet inför Oscarsgalan och hans förvirrade tacktal får oss att älska honom. Ödmjukhet är en viktig egenskap för en skådespelare, vilket är lätt att glömma bland divor som Jennifer Lopez och hybriskungar som Al Pacino… I nya produktionen ”Mission Impossible 3” kommer Philip Seymour Hoffman att spela skurken som sätter käppar i hjulet för superhjälten Tom Cruise. Gissa vem av de två som kommer bli mest ihågkommen för sin rollprestation om några år?