Året då hälften av svenskarna fick hjärnsläpp

Inte för att det tillhör vanligheten att jag titulerar mig militant, men när det handlar om tävlingar i musik så är det inte speciellt långt ifrån att jag slänger in epitetet Militant Schlagerfestivalshatare före mitt namn. Eventuellt kan det även dyka upp i dokusåpasammanhang. Självklart är jag helt och hållet oförstående vid det faktum att dryga 4 miljoner svenskar kastade bort sin tid i lördags med att glo på något så taffligt och okultiverat som schlagerfinalen. En tävling där årets vinnare uppenbarligen vann av helt andra skäl än att vederbörande framförde en bra melodi. På sätt och vis var det också aftonen då schlagerfestivalen helt och hållet förlorade sin urpsrungliga tanke om att vara en musiktävling och har istället förvandlats till ett personval av typen det som Arnold Schwarzenegger gick och vann i staterna. Med dessa kriterier som grund för att vinna kan Astrid Lindgren mycket väl få Nobels litteraturpris. Ibland räcker det alltså med att vara folkkär.

Det är därför skönt att det finns andra delar av underhållningsvärlden som väljer att gå åt andra hållet och låta fötterna söka sig ner mot jorden på nytt. Visst är det så att vi kan se att trenden håller på att vända i filmbranschen? Årets prisutdelning visar på en mognad. Vi hyllar inte längre utseende utan snarare innehåll och budskap. Starkt samhällskritiska och politiska "Crash" vinner det mest åtråvärda priset. "Brokeback Mountaint" som är minst lika samhällskritisk vinner för sitt manus. En underbart vacker och udda film och pingviner vinner i dokumentärklassen och är en film som fortfarande drar fulla hus i staterna.

Filmindustrin verkar gå åt rätt håll något som varje seriös filmälskare måste vara tacksam över. Tyvärr kan jag inte säga det samma om musikindustrin som alltjämt håller på att utarmas. För någon som är uppvuxen med ett musikinstrument i handen är det snarare en plågsam utveckling åt fel håll. Det som en gång i tiden var en "tävling" i musikalitet har förvandlats till oigenkänlighet. Mig påverkar det negativt. Jag har de senaste två åren befunni mig i en slags musikkramp liknande den skrivkramp som författare ibland kan uppleva. Från att alltid lyssnat och spelat musik, till att få kallsvettningar och ångest så fort jag gör det samma. Radion är numera tyst, den som alltid stod på hemma.

Musiken håller på att förstöras, men filmen är på väg mot en ny era. Det känns onekligen skönt att åtminstone ett av mina stora livsintressen kan fortsätta åtnjutas med god lust och aptit. Musiken kommer jag alltid bära med mig, men idag lägger jag den på hyllan. Just nu är det film som är det viktigaste.