En närmare titt på doldisen William H Macy

Mitt första "möte" med skådespelaren William H Macy var genom bröderna Cohens “Fargo” (1996), filmen som brukar ses som hans internationella genombrott. Den något virrige rödhårige lille bilförsäljaren Jerry Lundegaard är en karaktär som man inte riktigt vet var man har, då han knappt vet var han har sig själv. Med hela sin skepnad ber om förlåtelse för att han finns till, samtidigt som han råhudat beställt kidnappare till sin hustru för att kunna lura hennes rike far på lösensumma.
Virrigheten återkom sedan i ”Magnolia” (1999), där Macy ännu tydligare fastställde sina tyck-synd-om-mig-egenskaper, i patetiske föredettingen Donnie Smith som precis fått sparken från sitt jobb.
För att inte tala om ”Boogie nights” (1997), där det mesta verkar gå åt helvete för Macys karaktär Little Bill. Eller "The Cooler", där han spelar Bernie Lootz, en man anställd för att sitta runt ett pokerbord och bringa otur åt de andra spelarna, genom att just förlora hela tiden...
Nästan hundlik är Macy, med eller utan mustasch. Ingen vidare komplimang är det ju heller, att skaparna till ”Simpsons” betraktar honom som det självklara valet att spela Ned Flanders, om de någonsin kommer att göra en film med riktiga skådespelare…

William H Macy växte upp i Miami i en luthersk familj. Macys pappa var medaljbelönad militär som flög bomber i andra världskriget, för att sedan bli egen företagare. Macy själv pluggade till veterinär, innan han ändrade sig och hoppade över till Goddard College för att studera teater. Det var där han mötte manusförfattaren David Mamet, som också tillhörde studenterna på skolan. Efter utbildningens slut flyttade de till Chicago och bildade tillsammans med några andra St Nicholas Theather Company. Sällskapet satte upp David Mamets pjäser och använde sig själva i rollerna. Det tog inte lång tid förrän Macy kunde säga upp sitt bartenderjobb…

1980 flyttade Macy till New York och han kom att medverka i över 50 off-Broadway och Broadway-uppsättningar. Hans första filmroll var rollen som den gamla sköldpaddan Sokrates i TV-producerade barnfilmen ”The boy who loved trolls” (1984)!
Vänskapen med David Mamet har kommit att hålla i sig och gett Macy många roller i dennes filmer, såsom ”House of games” (1987), ”Wag the dog” (1997), ”Things change” (1988) och "Oleanna" (1994).
"Fargo" gav Macy en oscarsnominering. Andra storfilmer han medverkat i är "Benny and June" (1990), "Pleasantville" (1998), Gus van Saints pinsamma nyversion av "Psycho" (1998), "Sahara" (2005) och "The cooler" (2003). Macy är faktiskt en av de få karaktärer som syns lika ofta i independentrullar som i Hollywoodproduktioner.

Macys storverk är dock "Door to door"; filmen där han spelar huvudrollen och hjälpte till att skriva manus. Filmen gjordes för tv-kanalen TNT 2003 och är baserad på den sanna historien om CP-skadade Bill Porter, som trots sin skada är fast besluten att bli en bra dörrknackar-säljare i Portland, Oregon. Macy vann två Emmy Awards, en för rollprestationen och en för manusförfattande. Filmen den gav honom också epitetetet som talesman för United Cerebral Palsy, föreningen för CP-skadade i USA. En cool detalj är även att filmen gått runt problematiken med reklamavbrott. Då den är uppbyggd av flera korta sekvenser, lyckas varje sekvens tajmas in oavbruten mellan de obligatoriska avbrotten...
Filmen är även ett exempel på att Macy inte bara agerar. Ett annat exempel är aktuella "Transamerica", där han står med som executive producer.

Macy jobbar även som handledare i regi och skådespeleri på the Atlantic Theather Company's teaterskola, där han lär ut en speciell teaterteknik kallad Practical Aesthetics. Det var även via denna skola som Macy träffade sin nuvarande fru Felicity Huffman, en av de just nu så populära kvinnorna i "Desperate housewives". Macy har många gånger poängterat hur skönt det är att vara gift med en inom samma yrke;
"When I was leaving to go shoot The Cooler, she heard me sort of pissing and moaning with someone about these damn nude scenes [saying something like], 'Oh my God, oh my God, I don't know what I am going to do.' And she kind of sat me down and she said, 'Listen I hear you setting yourself up to fail. You better give yourself a talking to,' she said. 'These better be great scenes. If they are worth doing, do them great, and it they are not worth doing get them out of the movie now. Don't just set yourself up.' And I thought, 'Boy are you right. That's exactly what I am doing. I am setting myself up to do them badly.' And I thank her for that."

Beträffande Macys skådespelarkarriär är lovorden många. Dean Devlin, producenten till "Cellular", har hävdat att Macy är intressant till och med när han läser telefonkatalogen! I just filmen "Cellular" märks Macys nära vänskap med en manusförfattare (syftande på Mamet); han skrev nämligen om några scener inför filmandet, som han inte tyckte stämde överens med rollen.

Att Macy går in för sina rollprestationer med allvar har han själv kommenterat i diverse sammanhang. I sin egenskap av far har han berättat att han gärna vill spela karaktärer han kan stå för, i filmer han inte behöver skämmas för inför sin dotter. Flams på jobbet har han inte heller så mycket till övers för. "A long time ago I realized that it's not an actor's job to be funny, it's the writers job to be funny", har han sagt i en intervju. Macy är killen som övar in repliker så att de sitter som en smäck. Hans förhållande till ett manus är ordagrant, och improvisationer sker, enligt honom, endast när de andra skådisarna i tagningen inbjuder till det. Låter det trist? Kanske det. Men nogrannhet lönar sig... Förrutom Emmyn för "Door 'til door" har han mottagit en Film Excellence Award på Boston Filmfestival 2002, en BSFC Award för bästa biroll i "Pleasantville" 1998, en delad Edgar Allan Poe reward för tv-serien "A slight case of murder", en FFCC award för Best Ensemble Cast i "State and main" 2000, två likadana priser för "Boogie nights" 1997 och "Magnolia" 1999, och så vidare och så vidare och så vidare.... Listan av endast nomineringar är minst lika lång som listan för mottagna priser.

I somras råkade jag zappa in mig på filmen "Panic" från 2000, med Neve Campbell och William H Macy i huvudrollerna. Det är ingen toppenfilm, nej snarare en typisk film att lägga mitt i natten, då bara de med för mycket fritid och ingen anledning att gå upp sitter och kollar. Macy spelar för omväxlings skull huvudrollen i denna film, där han träffar Neve Campbell i väntrummet hos psykologen och inleder en affär med henne, trots sin fru där hemma. Filmen är som sagt inget vidare upphetsande i sig. Ändå skulle jag gärna se den igen, för förmånen att se William H Macy i toppform.