Tillbaka till De Grå Hamnarna

Det är snart fyra och ett halvt år sedan jag pulsade i den halvmeterdjupa snön, barfota och iklädd en hemmagjord hobmundering, för att ta plats i biosalongen på premiärnatten. Men det är tjugo år sedan jag började drömma och på något märkligt sätt, så lever drömmen ändå vidare. Peter Jacksons tre mästerverk uppfyllde drömmen under ett par år, men nu har jag känt att drömmen faktiskt börjar ta ny form.

Det handlar inte om att jag var missnöjd eller besviken. Kanske snarare vemodig. Känslan jag hade när jag med tårar i ögonen såg eftertexterna rulla på bioduken efter att ha sett "Konungens återkomst", kan närmast liknas med förkrossande. Det var inte på långa vägar en angenäm känsla utan en känsla som utgjordes av tomhet, övergivenhet och en stor sorg och saknad. Jag var matt i kroppen, kunde knappt ta mig ut ur salongen. Huvudet värkte av allt snyftande. Det kändes då som slutet.

Men varför börjar jag drömma igen? Vad är det jag vill åt? Trilogin betyder onekligen mer för mig än vad jag kanske anat tidigare. Nu i vuxen ålder kan jag på ett helt annat sätt förhålla mig till den. Skulle man kunna tro. Men så är det inte. Det är barnet i mig som förhåller sig till den och det är barnet i mig som på senare tid börjat drömma igen.

Det måste väl ändå tyda på en sak. Hur bra än Peter Jackson gjorde det, så kommer det aldrig sluta vid avskedet vid De grå hamnarna. Äventyret fortsätter långt bortanför digitala effekter och de storslagna Nya Zeeländska miljöerna. Trilogin är för mig mer än ögon godis. Det sitter i hjärtat och det är hjärtat som fortfarande drömmer. Om vad? Det går inte att säga riktigt. Det är om någonting som gör att den här drömmen aldrig någonsin kommer att uppfyllas. Och kanske är det också det som är vitsen med trilogin -den är för dig och ditt hjärta så länge du vill bevara den där.

Nu har jag just stängt av DVD-spelaren. Har gått igenom extramaterialet på "Konungens återkomst" ännu en gång. Jag gråter igen. Hjärtat bultar aningen snabbare. Drömmen blir starkare och jag blundar. Ser De grå hamnarna, skulle kunna välja att följa med skeppet bort mot horistonten, men väljer att stanna kvar. Än är det inte över. Drömmen finns kvar så länge jag vill.