Vem är Toni Collette?

"Bland alla biroller (fint utmejslade, som det brukar heta) kan Toni Collettes tolkning av den 'perfekta' 50-talshustrun gärna få några rader för sig. Hon är egentligen bara med i en scen, men den fastnar på näthinnan. -Allt är bra, visst kommer det att ordna sig, försäkrar hon med orden, som saknar täckning i allt annat hon utstrålar. Och just det icke övertygande uttrycket uttrycks väldigt övertygande av Collette", skriver Johan Lindahl för russin.nu i sin recension av "Timmarna" (2002). Jag tyckte det kunde bli en fin inledning till presentationen av doldisen denna gång.

Jag var själv lite tveksam till om Toni Collette kan klassas som en doldis. I höstas kunde man se henne i "I hennes skor", en Hollywoodsk komedi-satsning där hon spelade syster till Cameron Diaz. Och snart kommer "Like minds" och "The dead girl", där hon har stora roller. Ändå var det något som fick mig att tänka på Collette som en förbisedd. När läste du senast en artikel om Toni Collette? Inför "I hennes skor"s premiär filmades de båda stjärnorna på röda mattan. Jag såg filmsnutten på tv4's hemsida, och förundrades över hur Collette faktiskt kan försvinna. Trots att Diaz håller henne hårt i handen och leende hävdar att de blivit som systrar på riktigt, och trots att Collette gått ner åtskilligt i vikt sedan "Muriels bröllop" för att bättre pltsa in i Hollywood; så inte är det hon som i slutet av klippet kommer att stanna kvar på näthinnan. Nej, Cameron Diaz med högklackade skor och röda läppar är den som världsvant signerar lapparna som viftas fram från kravallstängslet. Inte ser man Toni Collette i ett sånt sammanhang. Hur bundis hon än må vara med Diaz.

Toni Collette slog igenom som underbara men överviktiga och mobbade Muriel, i bäcksvarta komedien "Muriels bröllop" från 1994. Inför filmen gick hon upp 18 kilo på 7 veckor. Vilket hon givetvis blev tvungen att gå ner igen för att få ta del av de mer fashionabla rollerna i Hollywood. Till en början gick dessa krav inte alls ihop sig. Enligt en biografi på tiscali.co.uk led Collette av bulimi och panikångestattacker under åren efter att hon fyllt 20.

I "I hennes skor" spelar Collette den ansvarstagande storasystern i filmen. Den ordentliga glasögonormen som får ta hand om råflirtande och okontrollerbara lillasystern Maggie. Signaturen Alexander på Anna Hellstens blogg skriver angående rollen: "(...) Toni Collette är väl exakt en karaktärsskådespelerska i den negativa betydelsen av det ordet. Dvs när man ska säga något snällt om någon som tex är "överviktig" och därmed motsatsen till en Hollywood-pudding, då kan de få bli karaktärsskådespelerskor?
Om de bantar ner sig kan de få bli något annat."

Själv säger dock Collette så här: "I'm very happy with my lot. I like the variety I get. You don't want to spend your life repeating yourself." Och nog har hon spelat mycket skiftande roller. Ett axplock är den oroliga mamman i "Sjätte sinnet" (1999), barnlös femtitalskvinna ("Timmarna"), agressiv australiensisk geolog ("Japanese Story", 2003), Angela Bowie-pastichen Mandy Slade i "Velvet Goldmine" (1998) och den trötta arbetarmamman i "About a boy" (2002).

Redan som liten satte Collette upp egna shower där hon spelade teater, sjöng och dansade. Släktingarna fick finna sig i att betala lite pengar och kolla när det var släktkalas. Så småningom la hon musiken och dansen på hyllan och ägnade sig helhjärtat åt teatern. När hon var 16 bestämde hon sig hals över huvud att nu fick det vara nog, lämnade skolan för att satsa. I efterhand har hon berättat att det var ett mycket naivt beslut, som dock kändes alldeles rätt då. Utbildning tycker hon sig trots allt ha fått via filminspelningar och resor till olika länder som ingått i jobbet. Agerandet i sig fick henne att mogna tidigt.

När hon fick rollen som Muriel var hon bara 21. Då hade hon misslyckats med att komma in på NIDA (National Institute of Dramatic Arts), en treårig teaterutbildning, men medverkat i filmerna "Spotswood" (1992) och "This marching girl" (1994). Hon hade även medverkat i en del pjäser, och fått pris för Bästa nykomling efter rollen som Sonya i Tjeckov-pjäsen "Onkel Vanja". "Spotswood" gav henne en AFI (Australian Film Institute) Award-nominering för Bästa biroll, och la grunden till Collettes vänskapsförhållande med Russel Crowe. (Fortfarande hälsar hon på honom genom ett vänskapligt slag i baken!). Men innan "Muriels bröllop" var Toni Collette under alla omständigheter en fattig skådis på väg uppåt och jobbade extra som pizzabud för att klara hyran.

Hon har berättat att promotion-turnén för "Muriels bröllop", filmen som gjorde henne internationellt känd, mestadels blev en självständig grej. Det var mycket ensamma hotellrum och städer där hon kände sig liten och bortkommen. "I don't know where the hell the director was. Rachel [Griffiths] joined in at some point. But it was me, it was just me out there selling it (...)." Men belöningen för rollprestationen blev trots allt en AFI Award för Bästa kvinnliga huvudroll, och efter ytterligare två roller på hemmaplan (Australien) debuterade Collette i Hollywoodfilmen, med en biroll i "The Pallbearer" (1996. Med David Schwimmer och Gwyneth Paltrow i regi av Matt Reeves.) Fler minns väl hennes än större roll, återigen tillsammans med Paltrow, i Jane Austen-kostymdramat "Emma" (1996)?

"I'm an actor not a movie star," säger Collette i en intervju. "I prefer it that way. I think when you watch big stars on screen; it's really difficult to look beyond that very familiar persona. As an actor, you can play different characters and not be recognized. I know I've got parts that other bigger, more famous actors wanted. I think in some cases their fame is a hindrance because they're too identifiable."

Numera har Toni Collette det mycket tryggare omkring sig, säger hon, än när hon var 16 och naiv. Till skillnad från Muriel är hon lyckligt gift. Bröllopet var zenbuddistiskt inspirerat, eftersom buddismen är den religion som attraherar Collette mest. Enligt henne är det västerländska sättet att bota sjukdomar förkastligt. Istället bör man känna efter och gå till botten med varför krämporna uppenbarat sig.

Collette går så långt i sin övertygelse att hon inte ens använder sig av alvedon eller värktabletter, utom vid högst speciella tillfällen. Som när hon skulle ta emot en AFI (Australian Film Institute) Award för sin medverkan i "Japanese Story". Collette hade hög feber, och hade därför tagit en Zyrtec, en sorts allergitablett som ska lösa upp i bihålorna. När hon gick upp på scen, har hon berättat efteråt, kände hon sig hög som ett hus. Det kändes som att hon varken kunde tänka eller prata, vilket onekligen är ett klurigt problem i en sådan situation. Hon lyckades dock kamouflera problemen och tog sig både upp och ner från scen utan påföljande publicitet.

En annan rolig episod var när Collette opererade bort blindtarmen utan att riktigt behöva det. Och belönades med en vecka hemma från skolan, framför familjens splitter nya VHS, med "The sound of music" på om och om igen. Alltihop för att Collettes mamma berättat för henne att hon själv fått operera bort blindtarmen när hon var 11. Detta la lilla Collette på minnet, och nästa gång hon inte ville gå till skolan, kände hon efter aningen för mycket. Av till sjukhuset bar det, och läkaren var förstås inte sen i att tro på henne, när hon gnydde då han tryckte på rätta stället. "I think it's really weird myself. I don't understand why I did it and in retrospect I think, wow, what a weird little child."

Eller när hon åkte till Indien och pratade med Dalai Lama, för att enligt uppgifter sedan bli så full på tequila att hon rakade av sig håret!

Bland de priser Toni Collette mottagit återfinns flera australiensiska priser, en från Boston Society, en Blockbuster Entertainment Award samt en Golden Globe-nominering.

Tillsammans med goda vännen Sally Chesher har hon startat produktionsbolaget Figurehead Films i Sydney, och om man får tro Dominc Wills som skrivit biografi om Collette för tiscali.co.uk kommer Collette att fortsätta som hon gör nu; att varva stora Hollywoodproduktioner med angelägna australiensiska småprojekt. "To put it very bluntly, I earn more money in America, but if I could work at home all the time, I probably would", har hon sagt i en intervju.