3 x Taviani på DVD

Atlantic Film har gjort filmvärlden en stor tjänst genom att släppa titlar på DVD som varit svåra att få tag på innan.
Det handlar om allt ifrån stora välkända klassiker som Citizen Kane och Pianot till filmer som kanske den stora skaran inte har någon direkt blixtkoll på, som t.ex. Kolya eller varför inte Jean-Jacques Annauds film Älskaren.

Jag tänkte fokusera på tre filmer av bröderna Paolo och Vittorio Taviani.
Tre fantastiska titlar som heter: Padre Padrone (1977), San Lorenzo-natten (1982) och Fiorile (1993).

Den första av de tre, Padre Padrone, är Tavianibrödernas stora genombrottsfilm, kom som en blixt från klar himmel. Den belönades med Guldpalmen i Cannes 1977 och fick stående ovationer från samtliga åskådare på flertalet filmfestivaler världen över.
Den är baserad på Gavino Leddas självbiografi.
Gavino var som liten pojke en väldigt begåvad sådan, men vid 6 års ålder så tvingade hans far honom att sluta skolan och bli helt avstängd från omvärlden, bara för att bo och verka helt och hållet på faderns gård.
Fadern, som gestaltas av en stora Italienska skådespelaren Omero Antonutti, är en väldigt säregen karaktär som de flesta kommer avsky med detsamma. Det är en tacksam uppgift herr Antonutti har. På något sätt så är rollen som ”elak” en roll många kan spela över i om man inte finner rätt distans. Antonutti finner rätt med detsamma och hans prestation är en hemsk men ändå underbar upplevelse.

Gavino är helt isolerad i sin värld på gården och de enda uppgifter han får göra är att valla får, sköta gården och varje gång han missköter någon uppgift så får han rikligt med stryk av sin far. Allt är helt inrutat i pojkens liv, tills dagen då han skaffar sig ett dragspel och för första gången hör ett utomstående ljud.
Dock är inte denna film någon form utav hämndaktion från den nu vuxna Gavinos sida, filmen ger en rätt behaglig inblick och blir aldrig stötande. Trots att fadern aldrig gett honom någon form utav sympati.
Under den andra halvan av filmen så lämnar Gavino gården och beger sig ut i livet för att äntligen kunna studera och undkomma farsgubben. Och hans kärlek till språken växer fram. Han har ju hittills bara varit begränsad till Sardiniens språk och dialekter. Nu lär han sig Italienska i sin helhet och framförallt latin, som blir en stor upplevelse för honom.
Padre Padrone är en film ni kan springa och inhandla på en gång. Det finns inte ett tvivel på hur bra detta är. Alla borde se denna film.

I den andra filmen ”San Lorenzo-natten” berättar Tavianibrothers en historia som tar sin plats i norra Italien i en by i Toscana, under andra världskrigets slutskede, innan de blir befriade från fascisterna av amerikanarna.
Det Toscanska landskapet är ju, som de flesta känner till, otroligt vackert, vilket sätter åskådaren lite åt sidan då de vackra vyerna gömmer krypskyttar runt varje hörn och bombplan som flyger över den kanske mäktigaste blåa himmel.
I den här byn figurerar många vilsna men fantastiska själar. Alla med samma hopp om att bli lämnade ifred. Byns rike man Galvano (spelad av … taadaaa… Omero Antonutti) leder tåget med ett 30-tal bybor genom farorna i den vackra bygden för att möta upp amerikanarna. Något som känns både naivt och rätt svårt till en början. Att krig är vansinne, det håller nog de flesta med om, men det distansen till det som är det vackra. Detta är en poetisk saga, som går hand i hand med dessa fruktansvärda händelser som passerar dessa människor.
Tavianibröderna berättar väldigt enkelt, men djupt engagerande en historia som inte känns falsk för en sekund. Och filmens längd är en detalj som påminner om hur effektivt detta är. 1, 40 h. Det hade jag ingen aning om när jag skulle se denna film. Jag var inne på 2-3 timmar. Det man är van vid när man ser krigsfilmer, oavsett land eller årtal. Och ändå lyckas denna film med mera än många andra, som ändå sträcker sig timmen längre.
Ordet mästerverk känns alltid enkelt att säga, när man tänker på filmer som San Lorenzo-natten (som för övrigt står för den natt på året då stjärnorna faller och man får önska sig något).

Och från förlorad ungdom och krigets hemska dagar så tar Tavianibrothers med oss på en riktig saga i \"Fiorile\".
Detta är den fantastiska historien om familjen Benedetti som är på väg till ljuva Toscana i en bil.
I bilen berättar Luigi en historia för sina barn. En sann saga som utspelar sig för två hundra år sedan om en fransk löjtnant som blir förälskad i bondflickan Fiorile. Om varför släkten fått öknamnet \"Maledetti\" (de fördömda), om hur familjens rikedom införskaffades, om vad som hände den där dagen på 1790-talet då Napoleons soldater kom till by och hur familjen behandlades under fascismregimen på 1940-talet.
Detta är en film som är som ett onaniobjekt för ögat. Fotografen Giuseppe Lanci bidrar med ett foto som är så fruktansvärt unikt och briljant att jag går i bitar. Att historien är underbar känns nästan som ett andra alternativ. Fotot bär verkligen hela historien och jag känner mig lyckligt lottad över att få se och äga dessa tre Tavianifilmer.
Det känns rätt att sammanfoga dessa tre filmer i en krönika istället för att recensera dem var för sig. Jag hoppas att ni som orkat er igenom denna läsning tar er i kragen och ser i alla fall en av dessa filmer så snart som ni bara kan.

Stort tack till Atlantic film för visat gott omdöme och ett fortsatt intresse för kvalitetsfilm.