När luften fylls med skit och film blir gud

Man kommer hem klockan fyra och känner sig helt utmattad, man slänger sig i sin obäddade säng utan att ens ta av sig jackan, och den högra skon sitter halvt kvar på foten. Huvudet känns helt tungt, och verklighetsuppfattningen gränsar farligt nära noll, allt liksom laggar fram som ett pc-spel från -93. Det känns skit alltihopa kort sagt. Man skulle bara vilja sluta sina ögon och somna, och det kanske man också skulle göra om det inte var så att klockan var fyra på natten istället för mitt på ljusan dan.

Det starka solskenet skär genom de ständigt nervevade persiennerna och reflekterar det obehagliga ljuset på tusentals små dammpartiklar som retsamt flyger runt överallt i luften i den lilla lägenheten. Ett av dessa landar i min näsa, det kittlar till, och jag kan inte hjälpa det, utan börjar nysa okontrollerat i en halvminut. Nysandet slutar efter ett tag, men jag får leva med att det konstant känns som att jag behöver nysa och att snor rinner i ett konstant flöde. Neråt. Man undrar ju hur mycket guff hjärnan möjligtvis kan producera. Snart tycker man att den totala hjärnmassan borde ha förflutit genom de två stackars borrarna. Men det tar aldrig slut.

Ögonen svider. Det liksom kliar som sandpapper på ögonvitorna. Jag kliar lite försiktigt, för att få det att dämpa sig en aning. Allt blir värre tiofalt. Jag kliar och kliar än mer för att på något sätt lyckas överklia och få det att bara göra ont istället. Det bara kliar ännu mer. Samtidigt så rinner tårar från ögonen längs mina kinder. Inte för att jag är ledsen, vilket jag i och för sig blir, utan bara för att.

Halsen kliar också, på insidan. Jag gör ett konstigt ljud för att få det att sluta. Det, liksom ögonen blir bara värre. Det känns som att andas genom ett litet sugrör. Jag andas så tungt att jag tror att jag har köpt en fet hund som ligger under sängen och sover. Det har jag inte, det är min egen kropp som gör dessa olåter. Hjärtat slår i hundrafyrtio. Om jag skulle sprungit ett maratonlopp så hade det här varit normalt. Nu ligger jag i min säng. Med jackan på dock.

Jag blir så arg på alltsammans att jag trycker in hela huvudet i kudden. Det känns som om allting är så jävla jobbigt just nu. Det finns inget ljus. Självklart väntar en framtid då alltsammans känns bättre, men för en som försöker leva i nuet så känns allt dessa otroligt avlägset. I ett desperat sista försök till någon slags rening så snyter jag mig länge och väl. Halsar ett gäng piller ur burken, även om jag är far beyond en sund dosering.

Jag kollar disträvt igenom posten. Tråkigt brev- räkning- räkning- reklam- en film! Daniel har skickat mig ett recensionsex. Kudos! Jag sätter i skivan i mitt Xbox360 innan jag slutligen gör det närmaste att däcka utan att däcka i sängen. Filmen börjar – förtexter- och jag vänder mig långsamt mot teven. Efter en halvtimma så lever jag igen. Filmen har brett ut sig i rummet och är mitt surrogat till en fungerande verklighet. Ögonen rinner, näsan blöder, jag dör, men fuck it! Fuck it! Filmen får min smärta att dämpas, mina sorger att glömmas. Jag vet att du inte varar för evigt, filmen, men just nu är du min gud. Så till alla mina jämlikar därute, alla mina pollenbröder; Se på film, mycket film! Se bara på film! Det är gud just nu! Gud är lösningen på alla era problem.
Amen.