Kyrkan jagar Da Vinci-koden

När Ron Howards filmatisering av Dan Browns ”DaVinci-koden” hade premiär härom veckan fick den ett mycket stelt mottagande av presskåren. Möjligtvis undantaget här på Tellusfilm se Gustaf Molins recension där den faktiskt rosades ordentligt. Det mest intressanta för mig är alla religiöst förbjudna områden som överskrids. Kvinnan är inte bara jämställd mannen, utan har i Jesu lära en starkt helig ställning precis som i hednisk gudinnedyrkan. Detta kan man ju förstå att Vatikanen motsätter sig eftersom man inte tycker att kvinnan ska ta sig ton. Hon är en svag varelse av sin natur och inte särskilt pålitlig i andliga disciplinära sammanhang. Man kan fråga sig varför det finns kardinaler som på heltid ägnar sig åt att lobba för förbud av Da Vinci-koden med dess framläggande av teserna om den kvinnliga heligheten. Vilket i sin tur inte stämmer. Det som Da Vinci-koden främst hotar är bilden av att Kristus skulle vara avlad av helig ande, eller rättare sagt att han skulle vara ren i bemärkelsen att han aldrig har knullat. Nu verkar det som om Jesus var lika mänsklig som alla vi andra om man får tro boken och filmen om Robert Langdon och hans pussel att avslöja Prior de Sion samtidigt som han jagas av det rigida katolska Opus Dei.

Det är knappast någon spoiler att det är Jesus avkomma med Maria från Magdala som är den heliga graal enligt Dan Browns övertygelse, och visst kan man förstå en dogmatisk och maktlysten kyrka när den i sann Opus Dei anda gör allt för att hindra dylika spekulationer att nå offentligheten. Det konstiga är att man är så dum att man inte tror att detta påverkar folk att faktiskt börja grunna på möjligheten att det kanske ligger ett uns av sanning under dessa spektakulära tankar. Hade det inte varit smartare att göra som Kejsar Constantine; utnyttja folks tro till att styra över dem. Alltså, Constantine var den Kejsare i Rom som kanoniserade (bestämde vilka texter som skulle gälla för sanning i Bibeln) de texter ur den Kristna läran som passade hans syften. Han var inte ens Kristen själv (förrän på sin dödsbädd – men jag undrar om det verkligen gäller hos Sankte Per). Omkring detta med kanon och att kyrkan använt tron till att förslava befolkningen är det inte många som vågar tvista, ändå talas det sällan eller aldrig om det. Det finns kanske en dold agenda kring varför kyrkan (den katolska) inte går på de brännande punkterna som Da Vinci-koden faktiskt tar upp, utan i stället låter uppmärksamheten gälla helt andra saker i boken och filmen, så att den breda allmänheten aldrig ska börja ifråga sätta grunderna för den tro som våra lagar bygger på. Det finns till och med inskrivet i de styrdokument som skolorna i Sverige måste följa att pedagogiken ska vila på kristen grund.

Vad är det då som är bra? Ja, detta med att Kristus var en vanlig snubbe gör ju att vi alla kan få lov att känna oss som guds barn – som lika viktiga och gudomliga som alla andra, i sann humanistisk anda. Det finns dåligt med bevis för att Jesus överhuvudtaget skulle ha existerat. Endast en gravsten med den förmodade brodern Jakob innehåller text ”bevis” och så finns såklart den omtalade Turinsvepningen som aldrig kunnat fastställas att det verkligen är bilden av den döde Jesus den visar. Alltså är Da Vinci-koden lika mycket en sanning i mina ögon, som Bibeln. Bibeln är mer svårläst eftersom den har ett ålderdomligtspråk av medveten strategi från kyrkans sida eftersom man anser att ett ålderdomligt tilltal ger ytterligare auktoritet till de faktiskt ganska intressanta och ofta oerhört blodiga berättelserna där i (särskilt det gamla testamentet). Men Da Vinci-koden är ju klart mer effektiv i spridningen av andliga och religiösa funderingar eftersom den är lättillgänglig som tusan. Dan Brown är inte en särskilt skicklig författare och Ron Howard är en rätt medioker regissör, men de får jobbet gjort som man kan uttrycka det.

Det är också anmärkningsvärt att ingen någonsin i debatten om vem som plagierar vem har nämt ”Foucaults pendel” av Umberto Ecco som ju snarast verkar vara en grymt välskriven förlaga till Da Vinci-koden – som i sin tur är besvärande blek som bok sedd i förhållande till Eccos bok, och som film sedd ytterligare utspädd. Jag vill härmed uppmana alla att läsa Da Vinci-koden med ett öppet sinne och inse att allt inte måste vara sant för att det ska välta omkull gamla slitna sanningar som vi inte längre behöver vara slavar under. Vi lever i ett sekulariserat samhälle tror vi. Men kom ihåg skolans värdegrund. Kom ihåg att långt de flesta i Sverige fortfarande betalar skatt till kyrkan. Många har också köpt förklaringsmodellen med gott och ont (Himmel och Helvete) trots att vi alla vet att det bara är små barn som ser allt i svart och vitt – tills de upptäcker den plastiska gråskalan och börjar mogna. Jesus Kristus, eller Jeshua ben Pantera som han kan ha hetat om en teori stämmer, att Maria ska ha blivit våldtagen av en romersk soldat vid namn Pantera, vilket är högst sannolikt vid tiden för Jesus påstådda existens, kan säkert ha varit en klok kille med ett enormt stort hjärta och en massa goda idéer om hur människor skulle vara mot varandra. Men det är långt därifrån till det maktutövande som exempelvis utövades när man skövlade den muslimska världen, eller erövrade kolonier under kristen flagg. Jag vet inte hur du känner – men jag tycker att katolska kyrkan ska vara tacksam att någon orkar bry sig och dessutom medverkar till att tvätta dess smutsiga byk. Nu läser jag Änglar och demoner av Dan Brown och den är inte något mästerverk den heller, men den kan säkert starta en lika stor diskussion när den kommer upp på bio om ett par år som har flaggats om från filmbolaget, förhoppningsvis med Tom Hanks i rollen som Robert Langdon.