En Mediavarg söker sin flock

Battlefield Earth är en ganska kul science-fiction rulle som bjuder på två timmars fullmatad nonstop- action. Gillar man högljudda filmer fyllda med explosioner, skjutande, slow- motion-scener och en massa dyra special- effekter, så känner man sig ganska nöjd efteråt. Dessutom är Travolta, som alltid, perfekt som ondskefull typ. Han levererar en massa härliga one-liners som sitter som en smäck. Nej, detta är förstås inte på allvar, det är ingen recension ur Aftonbladet eller Dagens Nyheter, inte heller från Chili eller Värnpliktsnytt. Men hade någon ur kritikerkåren gjort en sådan här recension om kalkonrullen Battlefield Earth så hade den personen och den tidningen/ radiostationen eller tv-programmet torskat all cred på mindre tid än det tar för Nicolas Cage att sno bilar i en av sommarens storfilmer, Gone in 60 seconds.

Okey, nu ÄR Travoltas nya science- fictionfilm rejält usel, men det jag vill komma till är att mediarevet, filmkritikerrevet om man så vill, alltid jagar i flock. Det har nog aldrig funnits så många, så kallade filmrecensenter, så många tyckare i alla slags media, som nu. Överallt ska det tyckas, och då speciellt inom film och musik. Och alla som är det minsta filmintresserade kan inte ha missat att Battlefield earth sågades jäms med fotknölarna när den hade premiär i USA bara för ett par veckor sedan. Med det i det omedvetna bagaget är det svårt att inte påverkas som filmkritiker, att gå in biosalongen helt förutsättningslöst och bedöma filmen från sig själv. För om man har en förutfattad mening innan man ser filmen, medvetet eller omedvetet, så är det ju svårt att veta vems åsikt man egentligen uttrycker efter att ha sett filmen. Är det ens egen eller är det vad alla andra tycker?

Då jag själv recenserar filmer är jag mycket medveten om dilemmat och vet att jag ofta hamnar i den fällan, som innebär att ju mer man vet om en film man ska se och bedöma, desto svårare kan det bli att ge den en rättvis recension. Struntprat, kan jag höra erfarna filmkritiker stöna, det handlar ju bara om att man skaffar sig integritet och kunnande och erfarenhet, så blir man inte påverkad av yttre inflytande. Kan så vara, men jag är ändå rädd för att en samlad och stark kritikerkår som är rörande överens kan fälla en film eller en musikgrupp. Precis som Mona Sahlin blev offer för medias blodshunger, gällde det samma för Oasis. Innan nya plattan Standing on the shoulder of giants släpptes ansågs de fortfarande tillhöra avdelningen supergrupper, en av de bästa, största och viktigaste musikgrupperna av idag. Ett par negativa recensioner i England senare, och lavinen hade tagit fart. Det var dags att ta ner bröderna Gallagher på jorden och det ordentligt. Ibland undrade man om recensenterna ifråga ens hade lyssnat på plattan. Självklart är det ju så att en dålig film eller skiva är en dålig film eller skiva, men där många kategoriskt sågar utan att försöka hitta något positivt, hittar andra ljuspunkter som man sedan känner sig ganska ensam om att ha funnit.

Att våga sticka ut och gå mot strömmen är aldrig lätt eller populärt vad det än gäller och hyllar man en film som Godzilla (vilket undertecknad gjorde när den kom för snart två år sedan) åker man på däng. Det gäller att tycka rätt och skriva/säga rätt, framförallt gäller det att såga bäst, häftigast och vassast. Och att vara cynisk och superkritisk går hem mest av allt. Jag säger, visst kan man kombinera en (fortfarande) barnslig förtjusning i film och samtidigt vara kritisk. Bara man alltid försöker se filmer förutsättningslöst och med öppna ögon. Och att man inte tar sitt filmrecenserande för allvarligt.
Då kan man själv bli en kalkon.