VECKOKRÖNIKA #38 - en intertextuell djupdykning i Alien versus Predator (1 av 2)

Intro

Min kärlek till de förträffliga Alien-filmerna är enorm, vilket min ansiktskramande mejladress skvallrar om (en facehugger är det fingriga monster som hoppar ut ur ett alienägg). Ingen slår Sigourney Weaver på fingrarna när hon gestaltar alla tiders coolaste och modigaste actionhjältinna; Ellen Ripley. När jag för något år sedan skulle skriva en inlämningsuppgift till Filmvetenskapen i Lund så föll det sig naturligt att skriva överentusiastiskt om något med Alien-anknytning. Det blev helt sonika denna intertextuella djupdykning i Paul W.S. Andersons underskattade ”Alien vs Predator”.

¤ EN INTERTEXTUELL DJUPDYKNING I AVP (1/2)

Syfte

Det huvudsakliga syftet med den här analysen är att belysa "Alien versus Predator" ur ett intertextuellt perspektiv, med fokus på kopplingen till filmens föregångare, men även att reflektera kring vilka funktioner intertextualiteten kan tänkas fylla. Gör den ens någon nytta?

Intertextualitetsbegreppet

Vad menas då egentligen med intertextualitet inom filmens värld? Något förenklat kan man säga att det har att göra med en films medvetna eller omedvetna kopplingar och relationer till en föregående film eller en hel genre, och hur detta speglar sig i den färdiga filmen. Man brukar bland annat tala om referenser, homage eller plagiat i fråga om allt från musik och repliker till scener och skådespelare. Filmer uppstår således av andra filmer och är ofrånkomligen besläktade. Ibland är det emellertid lämpligare att tala om texter, då en text i den här definitionens utsträckning kan vara just en text, men också en film, en tv-serie, en serietidning eller ett tv-spel. Intertextualiteten rör sig nämligen även utanför filmens värld.

Underkategorier av intertextualitet

Vidare finns det flera olika underkategorier av intertextualitet. I "Filmanalys – en introduktion" tar Erik Hedling upp narratologen Gérard Genettes förhållningssätt till begreppet, med vissa tillägg av filmprofessor Robert Stam. I och med detta får transtextualitet fungera som den allomfattande benämningen som sedan delas upp i fem varianter:

1. Intertextualitet är en sammanfallande närvaro av två texter. Delas ytterligare in i följande.
* Citat – utnyttjandet av redan existerande filmbilder, vanligen att en karaktär ser på tv/film.
* Allusion – en visuell, verbal eller musikalisk hänvisning till ett annat verk.
* Celibritetsintertextualitet – en närvaro av en känd person drar uppmärksamhet till genre.
* Genetisk intertextualitet – filmstjärnors barn blir själva kända och åkallar föräldrarnas roller.
* Autocitat – en regissörs hänvisning till en eller flera av sina tidigare filmer.
* Den lögnaktiga intertextualiteten – fabricerade återskapanden av citat.

2. Paratextualitet är den inomtextliga relationen mellan titel, förord och kapitelrubriker.
Stam utvidgar definitionen och lägger till pressinformation i form av offentliga manus, förhandsvisningar och intervjuer med regissören.

3. Metatextualitet är den kritiska relationen mellan en text och en annan. Hedling pekar exempelvis på filmens kritiserande hållning till televisionen (tänk "The Truman Show").

4. Arketextualitet inbegriper vad en filmtitel har att säga om en films genretillhörighet.

5. Hypertextualitet är en films relation till en tidigare text, en så kallad ursprunglig hypotext som ger upphov till många läsningar, till exempel Odyssén. Mer specifikt för filmen handlar det om filmatiseringar av böcker, eller remakes (såsom nyversionen av "Dawn of the Dead").

En alternativ tillämpning

En annan form av indelning är den som den brittiske medieforskaren John Fiske tillämpar. Han ser på intertextualitet som någon slags hänvisning till icke-specifik och generell kunskap. Vidare delar han upp begreppet i en vertikal respektive horisontell variant.
Horisontell – relationen mellan primära texter, förenas genom genre/innehåll/karaktärer.
Vertikal – sekundärmaterial som filmkritik och publicitet, även tredjehandstexter (skvaller).
Jag har avgränsat mig och valt att inte spinna vidare på detta angripningssätt.

Filmen i fråga

Regissören Paul W.S. Andersons "Alien versus Predator" (som från och med nu förkortas "AVP") spelades in år 2004 och är en spin-off på Twentieth Century Foxs Alien-filmer och Predator-filmer:

"Alien" (Ridley Scott, 1979)
"Aliens" (James Cameron, 1986)
"Alien³" (David Fincher, 1992)
"Alien Resurrection" (Jean-Pierre Jeunet, 1997)

"Predator" (John McTiernan, 1987)
"Predator II" (Stephen Hopkins, 1990)

"AVP" är en självständig berättelse som utspelar sig i nutiden, efter "Predator II" men före "Alien". Filmen verkar innehålla myriader av intertextuella komponenter, särskilt när det gäller referenser till de egna leden.

Handling i korta drag: En av företagsledaren Charles Bishop Weylands (Lance Henriksen) satelliter upptäcker en mystisk pyramid under Antarktis is. Väl utvalda experter får undersöka saken. Sedermera visar det sig att en grupp utomjordiska rovdjur (predators) har kommit till jorden för att utföra någon slags mognadsritual – genom att jaga och slakta xenomorfer (aliens). De vettskrämda människorna hamnar i kläm i denna giganternas kamp.

Till att börja med

Anderson sätter tonen direkt när AVP-logotypens bokstäver växer fram på samma sätt som i "Alien", varefter logotypen skiftar färg till rött, vilket hänvisar till predators infraröda syn.

Därefter visas något som på pricken liknar den resliga Alien-drottningen från "Aliens", men det visar sig enbart vara en silhuett av en satellit tillhörande Charles Bishop Weyland. Allusionerna duggar alltså tätt.

Bristen på stjärnglans

Filmen saknar både celibritetsintertextualitet och stora filmstjärnor. Detta har rimligtvis med budgetskäl att göra, men bara delvis. I en uppgörelsefilm som denna förväntas fokus ligga på alien mot predator. En stor stjärna hade stulit för mycket av rymdvarelsernas strålkastarljus.

Rollfigurerna i fokus:

Weyland

Lance Henriksen spelar den döende multimiljardären Charles Bishop Weyland som hoppas göra en viktig upptäckt i Antarktis och därmed lämna efter sig ett arv till mänskligheten. Han fungerar som den huvudsakliga länken mellan Alien-filmerna och "AVP". Henriksen gestaltade nämligen den godhjärtade androiden Bishop i "Aliens" och "Alien³". Dessa två filmer utspelar sig en bra bit in i framtiden medan "AVP" äger rum i nutiden. Nutidens Charles Bishop Weyland kom alltså, i fråga om utseende och röst, att stå modell för en robotvariant i framtiden. Regissören har liknat det vid om Microsoft skulle göra en robot som ser ut som Bill Gates.

En annan signifikant koppling är faktumet att karaktären Weyland i "AVP" äger Weyland-industrierna, vilket för tankarna till Alien-filmernas Weyland-Yutani – det giriga företaget som till varje pris ville fånga in ett alienmonster för forskning, oavsett hur många människoliv som spilldes.

Lance Henriksens medverkan medför ett igenkännande för alla som har sett Alien-filmerna. Publiken kan tänkas känna ambivalens inför karaktären Weyland i "AVP", om han har rent mjöl i påsen eller inte. Ska han förknippas med androiden Bishops godhet eller företaget Weyland-Yutanis ondska?

Lex

Alexa ’Lex’ Woods (Sanaa Lathan) är en ny handlingskraftig hjältinna som för traditionen vidare efter, eller kronologiskt sett före, Alien-filmernas Ellen Ripley (Sigourney Weaver). En fokuserad kvinna som tar kommandot och klarar sig helskinnad ur knipan är ytterligare ett igenkänningsmoment. Jag är övertygad om att hela karaktären är en hyllning till Sigourney Weaver och hennes gestaltning av löjtnant Ripley.

Att Sigourney Weavers födelsenamn är Susan Alexandra Weaver och att AVP:s hjältinna heter Alexa är knappast en tillfällighet. Dessutom uppvisar karaktären Alexa skepsis mot skjutvapen i början av filmen, men använder dem i slutändan. Med en viss risk för övertolkning så speglar detta Sigourney Weavers avståndstagande från eldvapen. På extramaterialet i "Alien Quadrilogy" så berättar James Cameron, "Aliens" regissör, att han fick övertala Weaver att Ripley skulle bära vapen i den andra Alien-filmen. När Weaver sedermera fick större inflytande i David Finchers "Alien³" så såg hon till att inte ett endaste skjutvapen förekom. ("Aliens" blev skådespelerskan Oscarsnominerad för medan "Alien³" floppade.)

Grädden på moset fann jag när jag närgranskade en sekvens där arkeologen Sebastian filmas av en kollega då han gör ett fynd. ("Fyndet" visar sig vara en Pepsi-kapsyl, vilket antagligen är produktplacering.) Om man då fryser bilden så ser man, förutom REC-ikonen och den röda lampan, datumet 10/08/04. Enligt imd.com fyller Sigourney Weaver år just den 8:e oktober!

Stafford

Birollen som Stafford, Weylands högra hand, är specialskriven för Colin Solmon. Han hade
en liknande roll i tv-spelsfilmen "Resident Evil", som också skrevs och regisserades av Paul W.S. Anderson. Solmon agerar i båda fallen den beväpnade insatsstyrkans ledare som går en brutal död till mötes. (Han klyvs i bitar i båda filmerna, vilket ursprungligen är en hyllning till en scen i Vincenzo Natalis "Cube".) Det här pekar följaktligen på ett autocitat där Anderson hänvisar till ett av sina tidigare verk. ("Resident Evil" visar för övrigt på hypertextualitet då alla karaktärer i den filmen representerar en figur från klassikern "Alice i underlandet".)

Ett annat tänkbart autocitat är den slående likheten mellan de virtuella kartorna i "AVP" (över pyramiden) och "Resident Evil" (över forskningsbasen).

Connors

Karaktären Joe Connors lär vara en allusion till John Connor i "Terminator 2". James Cameron har regisserat den filmen och hade själv planer på att infoga en Terminator-referens i "Aliens".

Verheiden och intertextualitet över gränserna

Tommy Flanagans rollfigur i "AVP" heter Verheiden. Namnet är en insmugglad anspelning till manusförfattaren Mark Verheiden, som skrev manuset till den allra första serietidningen där aliens och predators drabbade samman. Det var då konceptet med giganternas kamp föddes. Därefter hintades det i "Predator II" att aliens och predators existerade i samma universum, när ett alienkranium gick att skåda i rovdjurens trofékammare. Spekulationerna om en spelfilm satte igång utan att något hände, bortsett från att diverse manusutkast cirkulerade i Hollywood. Intresset återuppväcktes 1999 när "Aliens vs Predator" blev ett framgångsrikt PC-spel.

Här finns det således ett samspel mellan olika texter i olika medier. De individuella filmerna ("Alien" och "Predator") inspirerade serietidningar (till en början författade av Verheiden) som inspirerade datorspel (mänskliga marinsoldater fajtas mot aliens och predators i rymden) som i sin tur gjorde en spelfilm möjlig: "AVP", som är medveten om källmaterialet. En sådan kedja visar på hur komplexa de intertextuella relationerna kan vara.

Fortsättning följer...