Traumatisk upplevelse har begränsat mig

Jag minns än idag hur far introducerade den numera kultförklarade TV-serien "V" i hemmet med orden:
-Oj titta, Jesper och Fia, ikväll börjar en ny spännande TV-serie om utomjordingar som anfaller jorden!
Jag och far var vid den här tiden tämligen intresserade av universumsfrågor och kunde ofta tillbringa sena kvällar och nätter under stjärnhimlen för att studera dess innehåll medelst stjärnkikare av det billigare slaget. Utomjordingar fanns självklart och det var bara en tidsfråga innan de skulle besöka oss på den trygga planeten jorden.

Vi bänkade oss alltså framför TV-mottagaren med chips (noggrannt uppdelade på fat så att jag och syster Fia skulle få exakt lika många chips var) och jordgubbssaft. "V" visade sig så småning om bli en kavalkad i tidiga barndilemman av sällan skådat slag. Mardrömmarna kom ofta och ofta väldigt kraftiga sådana, vilket satte min hälsa ur spel då hela nätters sömn blev allt mer sällsynt.

Ett par år senare var jag fortfarande känslig för vad jag såg på film och TV, men jag började att nästan maniskt kämpa mot detta -det var ju trots allt ganska pinsamt att erkänna att man lätt fick mardrömmar. Efter att ha gjort rysarpremiär med kalkonrysaren "The Burning" fortsatte jag att konsumera rysare och splatterfilm i rasande takt. Först med mardrömmar, senare med lampan tänd på nätterna och det är först i vuxen ålder jag kan sova gott utan att störas av dessa ondskefulla drömmar. Det ska också sägas att jag under den här tiden var extremt lättskrämd, vilket min syster snabbt fattade och utnyttjade på värsta tänkbara sätt.

Från mellantonåren fram tills för ett par år sedan har jag alltså kunnat titta obehindrat på de läskigaste filmer som kan tänkas finnas. Sommaren 2004 hände dock någonting som för min del visade sig bli mer traumatiskt än för de idioter som iscensatte skämtet. Jag arbetade då som ledare på ett kollo i norrland vilket självfallet var det bästa sommarjobb man kan tänkas ha. Personalen blir otroligt sammansvetsad och en sommar innebär alltid mycket skoj, svartsjuka, brustna förhållanden, nya förhållanden och smusslande i sänghalmen. Det innebär också nattliga bus och just den här kvällen hade turen (läs=olyckan) kommit till mig. Iklädda svart monstermask smyger sig två kollegor in på mitt rum för att väcka mig på ett särdeles roligt sätt. Med masken över ansiktet och endast 30 cm från mitt ansikte skriker man så högt man kan. Jag vaknar av det öronbedövande skriket, slår upp mina ögon och stirrar in i ett hemskt grimaserande monster. Grabbarna rusar ut ur rummet skrattandes. Jag ligger kvar i sängen och håller mig hårt för bröstet och är helt ärligt säker på att jag ska dö. Hjärtat exploderar i bröstet och jag kan inte andas. Kommande tre nätter sov jag inte en minut och värken i bröstet satt kvar under hela dagen.

Vad dessa grabbar inte visste var att jag som liten dels var otroligt rädd och lättskrämd, men också fruktansvärt mörkrädd efter en händelse som utspelade sig på min fars jobb (gigantiskt stor skola, mörka korridorer, svarta skuggor och hemska ljud överallt). Jag klandrar dem inte, hur skulle de kunna veta att jag idag ser denna händelse som den närmaste döden jag kommit? Klart de inte kunde veta det. Efter att jag pratat allvar med dem, tror jag kanske att de förstod. Resten av sommaren fick jag åtminstone vara ifred om nätterna.

Jag befinner mig numera i samma stadie som när jag var barn. Trots mina 31 år kan jag idag inte längre titta på rysare av den sorten där man spelar på skrämseleffekter. Jag har inga problem med att se blod och monster, men jag klarar inte av scener som utspelar sig i mörker och där alla vet att någon eller någonting snart kommer att hoppa fram ur skuggorna. Där går gränsen. Varje gång jag av misstag ändå har ögonen öppna eller missar sätta händerna för ögonen, förs jag tillbaka till den där sommarkvällen och känner smärtan i mitt bröst när mitt hjärta håller på att explodera av rädsla. Detta har de faktum satt stopp för mycket av mitt tidigare så kära filmtittande eftersom jag inte längre kan se filmer som t.ex. ”The Ring” och liknande produktioner. Filmer som jag tidigare älskade. Sorgligt, tragiskt men det kommer dröja innan jag kan ha tillräckligt mycket avstånd från detta trauma att jag kommer kunna se filmerna utan kudde i soffan och utan att ha fingret på avstängningsknappen.

Fan ta dem och deras monstermask…