VECKOKRÖNIKA #40 - en intertextuell djupdykning i Alien versus Predator (2 av 2)

Intro

Min kärlek till de förträffliga Alien-filmerna är enorm, vilket min ansiktskramande mejladress skvallrar om (en facehugger är det fingriga monster som hoppar ut ur ett alienägg). Ingen kan mäta sig med Sigourney Weaver när hon gestaltar alla tiders coolaste och modigaste actionhjältinna; Ellen Ripley. När jag för något år sedan skulle skriva en inlämningsuppgift till Filmvetenskapen i Lund så föll det sig naturligt att skriva så pennan glödde om något med Alien-anknytning. Det blev helt sonika denna intertextuella djupdykning i Paul W.S. Andersons underskattade ”Alien vs Predator”. Det handlar alltså om filmreferenser bland högteknologiska rovdjur och syrafrätande xenomorfer.

Del 1 hittar du här: VECKOKRÖNIKA #38.

¤ EN INTERTEXTUELL DJUPDYKNING I AVP (2/2)

Genretillhörighet

Varför vågade egentligen filmbolaget Twentieth Century Fox satsa på "Alien versus Predator" när de senaste delarna i filmserierna, "Predator II" och "Alien Resurrection", hade varit besvikelser rent ekonomiskt? En anledning att man tog nya tag var antagligen att nya fans tillkom i och med de omtyckta PC-spelens segertåg. En viktigare orsak stavas "Freddy versus Jason", New Line Cinemas korsbefruktning av "Fredagen den 13:e" och "Terror på Elm Street". Den var framgångsrik på box office i USA varpå Fox hakade på trenden, vilket skapar en indirekt koppling. "AVP" kom alltså i kölvattnet av "Freddy vs Jason".

I övrigt anammar "AVP" diverse genrekonventioner: skrämseleffekten som visar sig vara något ofarligt innan den verkliga faran dyker upp, ”först samlar vi forskarna, sedan går allt åt pipan” a´la "Jurassic Park" och så den avslutande explosionen som hjälten/hjältinnan överlever.

När det gäller arketextualiteten så signalerar filmen tydligt i titeln vad det är för en film: ”ni har sett Alien, ni har sett Predator, nu kommer Alien versus Predator”. Genren ringas in av sig själv.

Släktskap med en klassiker

Personalen vid satellitkontrollen tittar på en film i filmen. På en liten tv-monitor skymtar en annan monsteruppgörelse av stor dignitet: "Frankenstein meets the Wolf Man" från 1943. Det rör sig om citat som vittnar om genrens rötter. Man skulle kunna se det som att åskådaren får bevittna en flashforward om vad som komma skall längre fram i "AVP", en sammandrabbning.

Sanningen finns därute

Isbrytaren som transporterar expeditionen till Antarktis benämns som The Piper Maru, vilket är titeln på ett avsnitt av den välkända tv-serien "Arkiv X"; säsong 3, avsnitt 15, 1993. (Gillian Anderson spelade FBI-agenten Dana Scully i tv-serien och episoden namngavs efter hennes dotter Piper.)

Om jag inte missminner mig så involverade Arkiv X-långfilmen från 1998 utomjordingar i Antarktis, precis som "AVP". Med all sannolikhet är regissören ett fan av tv-serien.

Att förvanska världshistorien

På ett annat plan anknyter "AVP" till mänsklighetens historia. Så vitt jag vet har det spekulerats i att hela civilisationer har utplånades oförklarligt, liknande Aztek-kulturen. Detta knyter "AVP" an till i tillbakablickar och förklarar det som att det var kontentan av en predator som besegrats av aliens och därmed tvingats aktivera sin självförstörande mekanism: en kraftig explosion som utrotade allt liv inom en stor radie. Konceptet skulle kunna ses som en variant av den lögnaktiga intertextualiteten, även om det inte är ett faktiskt citat som manipuleras, utan en historisk händelse. Fakta blandas med fiktion. Hela upplägget med att det var utomjordingar, i det här fallet predators, som lärde människan att bygga pyramider, påminner dessutom om Roland Emmerichs blockbuster "Star Gate".

Hyvens hyllningar till Scott och Cameron

I intervjuer har Anderson berättat att han strävat efter att ta tillvara på de ingredienser som fungerade så bra i de två första Alien-filmerna och i den första Predator-filmen. Däribland märks genomtänkta karaktärer, balansgången med att inte visa för mycket för tidigt av odjuren, samt användandet av miniatyrer framför datoreffekter så långt det varit möjligt.

I en scen i "AVP" visar biokemisten Miller upp ett digitalt foto på sina söner, Jacob och Scotty. Detta kan mycket väl tolkas som en eloge till regissörerna James Cameron och Ridley Scott. Det är ingen hemlighet att Anderson är influerad av Scott ("Alien", "Blade Runner") och Cameron ("Aliens", "Terminator"). Han ser uttryckligen upp till dem:

"I don't think it would be possible for me to respect people like Ridley Scott or James Cameron more than I already do. They're gods of filmmaking."
– Paul W.S. Anderson

Alien i blickfånget

En tydlig allusion till "Alien" är de högt hängande kedjorna vid ”the whaling station” i Antarktis. Rymdskeppet Nostromo hade samma attribut i den första Alien-filmen. Kedjorna liknar för övrigt en aliensvans och lurar publiken att tro att en xenomorf är i närheten, vilket var fallet i "Alien". En annan genomtänkt länk är placeringen av offerkammarens altare som överensstämmer med hypersömnskapslarna i Alien!

Aliens i blickfånget

En minst lika tydlig allusion till "Aliens" är när Alien-drottningen dras ner under isen i "AVP", precis som när Alien-drottningen sugs ut i rymden i "Aliens". I båda fallen inträffar det i slutet av filmen till följd av den starka kvinnans hjältemod. Mörk rymd och mörkt vatten liknar varandra. Sekvensen är iscensatt med största fingertoppskänsla och får trogna fans att reagera.

Predator-filmerna i blickfånget

En muntlig allusion levereras av Lex när hon öga mot öga med ett rymdmonster häver ur sig: ”you’re one ugly mother…” Samma klassiska replik yttrades om rovdjuren av både Arnold Schwarzenegger i "Predator" och Danny Glover i "Predator II".

Bland övriga referenser till Predator-filmerna märks exempelvis vapenarsenalen, designen och jägarnas hederskodex. Predators jagar inte ett hjälplöst byte såsom den gravida kvinnan i "Predator II" eller den hjärtsjuke mannen (Weyland) i "AVP".

Dammigt manus

Idén med en pyramid med alienhieroglyfer är ursprungligen hämtad från ett manusutkast till "Alien" av Dan O´Bannon och Ronald Shusett. Denna byggnad skulle ha figurerat på planeten LV-426 istället för det övergivna rymdskeppet. I och med detta står även O´Bannon & Shusett listade under ”screen story by”, för några uppslag de hade för över 25 år sedan!

Kapitelrubriker

Paratextualitetens inomtextliga relationer mellan titel, förord och kapitelrubriker är lättare att använda på böcker. Något som emellertid borde kunna räknas som kapitelrubriker anser jag vara dvd-utgåvans scenval, som vanligtvis numreras och förses med rubriker. I AVP:s fall upptäcker jag att kapitel 26 benämns som ”The Bitch is Back”, vilket var taglinen till "Alien³".

En självreferens i det dolda

Morsekoden som satelliten snappar upp i början av "AVP" ska enligt uppgifter bokstavera ”Whoever wins - we lose”, vilket är filmens tagline. Det här är en självreferens till något som finns för publiken, taglinen, men utanför den diegetiska världen. De specifika orden nämns aldrig i själva filmen. En annan sak som aldrig nämns i filmen är benämningarna aliens och predators, istället kallas rymdvarelserna för serpents och hunters etc. Detta görs kanhända för att understryka att det faktiskt inte rör sig om en vanlig Alien-film eller Predator-film.

Intertextualitetens funktion

Särskilt när det gäller referenser till de egna leden så har "AVP" ansträngt sig, i vad jag skulle vilja kalla en slags intern intertextualitet. Förut såg jag intertextuella hänvisningar som lördagsgodis för uppmärksamma filmfantaster, men jag börjar ana andra ändamål:

1. Referenser fungerar som sagt som en extra bonus för de trognaste fansen.

2. Referenser visar också på kontinuitet i filmbranschen och hyllar dess historia.

3. Referenser skapar igenkännande och därmed trygghet. Ibland kan filmmakarna å andra sidan spela på detta och lura publiken genom att något inte är så förutsägbart som vi trodde. Ett oroväckande ljudfragment skulle kunna framkalla samma kalla kårar och svettiga klaustrofobi som det ursprungligen kan ha gjort i "Alien", förutsatt att man har referensramen.

4. I fallet "AVP" fungerar intertextualiteten dessutom som en nödvändig komponent för att motivera att rymdvarelserna möts, att knyta samman de båda filmserierna med finess.

5. Referenser öppnar därtill dörrar till andra medier och visar på en öppenhet.

Slutord

Det som skulle bli en djupdykning blev snarare ett dopp i poolen. Det finns en djungel av intertextuella komponenter i "Alien versus Predator", fler än jag kunde ana, och det finns säkert ofantligt mycket mer att upptäcka. Det ger filmen ett välkommet mervärde i mina ögon.