Rapport från Bergmanveckan

27 juni-2 juli ägde Bergmanveckan rum på Gotland för tredje året i rad. Undertecknad befann sig där de sista fyra dagarna. Huvudsakligen ägde evenemangen rum på Fårö, Ingmar Bergmans permanenta hemvist sedan ett par år tillbaka. Det visades filmer, hölls seminarier och utflykter och en hel del intressanta personer var på något sätt inblandade.

Det första på programmet som jag besökte var, av en slump, ett samtal mellan Bergman själv och biskopen Lennart Koskinen. De diskuterade hur tron på Gud skildras och ifrågasätts i filmen "Nattvardsgästerna" (1963). Jag har tyvärr inte sett denna film (som rent allmänt anses ingå i Bergmans presumtiva ”trilogi” om just tron på Gud, tillsammans med "Såsom i en spegel" (1961) och "Tystnaden" (1963) men likväl var det intressant att lyssna till. Bergman påtalade särskilt att filmen blev ovanligt dyr, bl a för att han lät bygga en hel kyrka enkom för filmens skull. Han berättade också skämtsamt om hur hans dåvarande fru Käbi Laretei (som närvarade) tyckte att filmen var ”ett mästerverk, men ett tråkigt mästerverk”! På denna tillställning var även Josef Fares inbjuden, och jag passade på att fråga honom efteråt när hans nästa film kommer ut. ”Förhoppningsvis nästa sommar”, blev hans svar.

Dagen därpå såg jag "Skammen" (1968) som blev en stor överraskning. I denna film spelar Max von Sydow och Liv Ullmann ett musikerpar vars liv och förhållande påverkas starkt av ett pågående krig. En mer actionfylld Bergmanfilm får man leta efter! Missförstå mig rätt – den är ingen actionfilm, men den sticker verkligen ut från mängden när det gäller Bergmans övriga verk. Kan varmt rekommenderas till alla hans beundrare.

Nästa dag fick jag bevittna årets stora dragplåster: Ang Lee, tillsammans med producenten och manusförfattaren James Schamus. Hur otippat känns det inte att en Hollywoodregissör besöker Gotland i ett offentligt sammanhang? Man visade hans film "The Ice Storm" (1997) som nog var den enda under festivalen som inte hade någon anknytning till Bergman. Efteråt intervjuades Lee och Schamus av Jannike Åhlund, en av de ansvariga för festivalen, och därefter fick besökarna ställa frågor. Ett ämne som särskilt togs upp var huruvida det finns något som kan benämnas ”amerikansk film” och inte bara ”Hollywoodfilm”, som ju är ett allmänt känt begrepp, och kanske inte alltid så väldefinierat. Lee ansåg att man måste våga göra filmer med relativt låg budget om något sådant ska komma till stånd, och menade att han själv brukar anstränga sig för att hålla nere filmbudgetar. Schamus menade att det närmaste man kommer är independentfilmer, och han frågade samtidigt vad en sådan egentligen är? Troligen menade han att de flesta filmer på något sätt är beroende av mer eller mindre större resurser från någon instans. Lee och Schamus var även med nästa dag och presenterade visningen av "Smultronstället" (1957) som de båda sades tycka mycket om. Lee berättade då att Bergmans "Jungfrukällan" (1960) var den första ”konstfilmen” han såg i sitt liv, och att denna påverkade honom starkt. Han nämnde även "Persona" (1966) som en favorit.

Det märktes annars att arrangörerna inte var särskilt vana vid att ta emot folk av Ang Lees kaliber. Vissa saker skedde ganska amatörmässigt, som när Lee fick stå och vänta en lång stund utanför biografen där folk trängdes för att komma först i kön, utan att någon kom och tog emot honom. En besökare som jag träffade påpekade förvisso att han kanske trivdes med att som omväxling gå runt bland folk i ett så opretentiöst sammanhang. Det var nämligen inte svårt att komma nära inpå honom och be om en autograf. Häri ligger för övrigt en stor del av charmen med Bergmanveckan; den är inte vräkig. Man kan ju faktiskt undra ifall Bergman (som i och för sig inte stod med i programmet utan kom mer eller mindre ”oinbjuden”) hade orkat träda fram offentligt i större sammanhang än detta. Att man inte har gjort mer reklam för Lee och festivalen i övrigt beror annars på att lokalerna som används är relativt små, och således skapas automatiskt en liten och opretentiös image. Förhoppningsvis kommer den i framtiden att locka fler berömda filmskapare som har tröttnat på röda mattor och gratis champagne.